Citat till alla kommande studenter:

Lycka till med studierna och livsorienteringen alla kommande studenter. Här kommer ett bra citat till er från Jostein Gripsruds bok Mediekultur Mediesamhälle:

Allmänt | | En kommentar |

Alla flickor utom jag...

Snart är det skolstart. För både förstaklassare som högskolestudenter. Både min syster och hennes sambo börjar helt nya utbildningar nu i Augusti och är nervösa men samtidigt exhalterade. Jag minns den känslan! Jag minns hur jag fyllde bilen med mitt pick och pack och flyttade 5 timmar hemifrån. Neråt i landet. För att börja på högskolan för första gången i mitt liv. Det var så läskigt, det var så spännande och när jag klarade av första veckan var jag så stolt!

Nu är det snart dags igen. För så väldigt många utom mig själv, för jag är fortfarande sjukskriven. Jag saknar verkligen att studera. Jag älskar verkligen att skriva uppsatser, att lära mig nya saker och att sitta uppe sent på kvällen och förhöra mig själv på fakta. Att söka jobb just nu är inte på kartan. Jag har en alldeles för låg stresstålighet och de aktuella utmaningarna ligger annanstans just nu. Jag ska ha ett möte med ett slags mottagningsteam snart som eventuellt kommer ta sig ann mig och ge mig någon form av lagom aktivitet, anpassad efter mitt nuvarande mående. Jag hoppas innerligt att jag ska få studera, om så bara för nöjets skull. Snart kör även dbt terapin igång och kommer att stå på schemat om det var 2 eller 3 dagar i veckan. Jag saknar verkligen att ha något att göra och vill gärna ägna mig åt något produktivt. Självklart vet jag också att det fram tills nu inte fått plats med någon extra aktivitet på dagarna. All min ork, koncentration och tillgivenhet har gått till att existera. Till att komma ihåg att andas, ibland har jag fått tvinga mig till det. Så att jag nu hungrar efter mer är ett stort tecken på tillfrisknad. Jag sitter inte längst fram i bussen än, men jag har definitivt hoppat några säten framåt. Jag släpas liksom inte i en kedja bak på draget längre, om man säger så...

 
Psykisk ohälsa | | Kommentera |

Att be om hjälp

Vet ni vad som är svårt? Att be om hjälp. Jag skulle gissa på att ungefär 85% av jordens befolkning känner igen sig i det. Kanske till och med fler. Vet ni vad som är ännu svårare? Att be om hjälp när man inte vet vilken hjälp man behöver. Det är inte alltid lätt att uttrycka precis vad det är man behöver, när man behöver det. Allt man kanske vet är att det känns jobbigt, konstigt eller stressigt. Nått stämmer inte. Nått gnager. Då ber man om hjälp. Kan du hjälpa mig med det här? Men vad är "det här" när man är psykiskt sjuk?
 
Om jag är stressad på jobbet och går till min kollega - utan att veta vad det är som är problemet mer än att jag mår dåligt - och säger: "du, jag orkar verkligen inte mer. Jag är hetl slutkörd" Då kan man, och nu kommer min psykolog att jubla, göra en snabb kedjeanalys. Vad får dig att må dåligt? Det är körigt på jobbet, jag hinner inte med. Finns det något jag kan avlasta dig med? Du kan hjälpa mig med de här uppgifterna medan jag gör dessa. Osv.
 
När jag går till min psykolog vill hon göra kedjeanalyser. Problemet är att jag inte vet vad problemet är. Jag går dit och säger: "du, jag mår dåligt" Varför mår du dåligt? Jag vet inte. Har det hänt något särskilt som fick dig att må dåligt? Nej, inte egentligen. Vad skulle få dig att må bättre? Ja, i vanliga fall att göra sånt som jag tycker är kul. Som att träna, umgås med hundarna och min syster. Vänner. Att baka och laga mat. Att skriva. Att hålla på i trädgården. Att gå ut och dansa... Vad händer när du gör dessa saker nu? De räcker inte till. Poängen saknas. Det är nått som känns jobbigt, konstigt och stressar mig. Nått stämmer inte, nått gnager. Hur kan jag hjälpa dig? Ja, ta bort det där som jag inte vet vad det är. Hur kan vi tillsammans göra det? Jag har ingen jäkla aning.
 
Så svårt är det att reda ut en deprimerad hjärna. Att brottas med ett monster utan varken fast form, färg eller lukt. Att försöka få bukt på icke materia som ställer till det för en i vardagen och i livet. Jag går i terapi och får hjälp med symptomen. Får hjälp med hur jag ska hantera det faktum att jag inte kan hantera den där icke materian. Jag ska inte bli aggressiv. Jag ska inte använda alkohol eller droger. Jag ska inte göra mig själv illa eller stänga av omvärlden. Jag har fått lära mig flera nyttiga vertyg för hur jag ska göra istället för de nyss nämnda beteendena. Jag vet hur jag ska agera för att inte mata monstret mer än vad den käkar upp av sig själv. Men faktum kvarstår, den äter. Den är hungrig. Jag må lära mig hur jag inte ska mata den men jag känner konstant den där hungern.
 
 
Psykisk ohälsa, Veckans krönika | | Kommentera |
Upp