Det är så jäkla svårt att få jobb

Jag har fastnar i härvan om att inte ha jobbaerfarenhet och inte få jobb på grund av bristen av erfarenhet. Cafeer i stan vill inte anställa mig för att de inte hinner lära mig hur man häller upp caffe latte. Hur ska man någonsin komma in i... ja, ta vilken bransch som helst, om personalen inte har tid att hjälpa, lära och ge kunskap till den nyanställda?
 
Ingen kan ett jobb från scratch. Alla måste lära sig hur saker och ting fungerar och det lär man sig via hjälpsamma arbetskamrater och övning. Att arbetskraven är så höga att man ska kunna jobbet redan innan man fått det är sanslöst, tycker jag. Förr kunde man praktisera, lära sig jobbet och bli kvar där. Nu krävs utbildning för nästan alla arbetsområden - vad händer för den icke teoretiske? Den som är skoltrött redan efter högstadiet? Den som vill lära sig praktiskt på sitt arbete istället för att gå en utbildning? Och går man en lång utbildning och faller på bristen av erfarenhet, ja vad var det för mening med att skaffa sig kunskapen då? 
 
Jag tycker att arbetsmarknaden som den ser ut idag, som dels skriker efter kraft men nekar oss vid dörren, är ologisk. Jag förstår att arbetsgivarna inte har tid att, måste prioritera bort och spara in. Arbetskraften ska vara så effektiv som möjligt. Kosta så lite som möjligt på så kort tid som möjligt. Det gör det svårt för oss oerfarna att kliva in i arbete. Vi blir nekade vid dörren. 
 
Jag kan inte vara en 18,19 eller 20 årig tjej med 25 års arbetserfarenhet. Någon måste släppa in mig och ge mig chans till erfarenhet. Någon måste hinna ta sig tiden att lära mig. Jag är villig, är du som arbetsgivare det?
 
 
Veckans krönika | | Kommentera |

En bästa vän eller ett stort kontaktnät?

Idag är det för de allra flesta möjligt att se andra personers kontaktnät, umgängeskretsar och antal vänner. Med hjälp av facebook och andra sociala hemsidor visar vi konstant upp vilka, och framför allt hur många vänner vi har för resten av världen. Men vad är egentligen bäst, att ha 300 vänner på facebook eller 3 vänner på facebook? Vem bestämmer vilket antal vänner man bör ha? Jag tror att det blir allt viktigare för ungdomar idag att ha många kompisar, att antalet blir viktigare än själva vänskapen med dessa personer. De flesta tror jag skulle kunna erkänna att de har minst en eller två ”vänner” på facebook som de inte ens talar med i verkligheten. Varför har det blivit så? Varför har vi massor av kontakter i mobilen men bara tre stycken som vi vet att vi alltid kan ringa till? Jo, pågrund av det jag just nämnt. Tekniken. Idag är alla uppkopplade hela tiden, vi har facebook där alla kan se vilka du är vän med, bloggar där man ska skriva om sina dagar och visa bilder på sig själv och sina vänner, mobiler där det helst ska ploppa in sms så ofta som möjligt. 

 

Jag tror att en ”ytlig vänskap” är lika bra som en nära vänskap, och att båda behövs lika mycket. Men jag tror att begreppet ”ytlig vänskap” har breddats och idag handlar inte vänskap längre om vad det, enligt mig, handlar om i grund och botten - en väldigt bra och fungerande överenskommelse mellan två personer. I bloggtexten ”Vänskapens filosofi” skriver Tobias Harding att ”Vänskap är också en av de få starka relationer i livet som även traditionellt sett bygger helt på fritt val från båda parters sida.” och ”Man kan kräva en hel del, men man skall också vara beredd att erbjuda samma hjälp tillbaka.” Jag tror att vi tar för lätt på vänskap idag. Vänskap är något som inte alltid är lätt, det är krävande. I nära relationer får man ta både ris och ros från varandra på ett sätt som man lättare kan undvika i de ”ytliga relationerna”. På så vis är de ”ytliga relationerna” bra att ha, för att man inte alltid ska behöva ha någon så nära inpå. Jag tror att vi är olika personer beroende på vem det är vi umgås med, detta betyder inte att vi är falska, utan att varje person i vår umgängeskrets tar fram olika sidor av oss. Och bland är det lättare att ha en mer lättsam relation där man inte kräver lika mycket av varandra. Då kan man umgås efter behov. Det är detta som jag anser är skillnaden mellan ”ytlig vänskap” och nära vänskap. Våra närmaste vänner får alla våra sidor, det är både lättsam och krävande. Istället för att umgås efter behov så anpassar man sig efter varandras behov. Men just eftersom detta kan vara så krävande så tror jag att vi alla behöver både nära vänner och ”ytligt bekanta”. Vi måste bara komma ihåg vikten av de båda. För varje relation har man ett ansvar, och oavsett om det är en nära relation eller inte så bör man kunna ta ansvar för sina relationer. Stora som små. Det är inget fel att ha ytliga relationer till folk. Faktum är att det är rätt enkelt, och ibland behöver det inte bli mer än så. En ytlig relation. En väldigt bra och fungerande överenskommelse mellan två personer. Det viktiga är att uppskatta vänskap i alla dess former. Alla  vänskaper är olika och betyder olika saker för oss, men vikten är densamma. Vi behöver känna samhörighet med andra och detta får vi genom att inte ta våra vänner för givet. Ytliga som nära så tillför de något i våra liv, liten som stor påverkan. All vänskap är viktig och det finns inget antal som är det rätta antalet vänner man bör ha. Den enda som vet detta är en själv, för endast sig själv. Vänskap handlar inte om att visa upp. Och med det sagt kan man ju undra hur många personer i din vänskapslista på facebook är bara ännu en siffra?

Veckans krönika | | Kommentera |
Upp