Smilefellan

En blogg om personlig utveckling

Jag slutade se mig över vägen när jag gick

Publicerad 2017-06-30 10:00:00 i Psykisk ohälsa,

En depression kan smyga sig på. Ändrade vanor och levnadsmönster. Min ångest visade sig ett tag i att jag inte kunde se barn utan att tänka att de visste minsann inte hur jävligt livet blir. Jag ursäktade detta som att jag bara var lite "bitter". Och när jag såg gamla blev jag påmind om min egen dödlighet och fick ångest av detta. Jag slutade titta på nyheterna tidigt in i min depression för att jag helt enkelt inte klarade av att höra dåliga nyheter. Detta har jag förstått är väldigt vanligt att folk som mår dåligt gör. Ett tips är att titta på landet runt i svt, de har bara glada nyheter och har räddat mig när jag är nyhetssugen.

 
Småsaker som jag med hjälp av terapi har insett att jag ändrade på för att jag mådde dåligt var att jag, som alltid varit en väldigt försiktig person, slutade att vara det. Jag skippade cykelhjälmen (och ramlade några gånger), jag bad inte om skjuts hem en sen lördagskväll utan gick istället ensam hem (obs livsfarligt!) Jag slutade se mig över vägen när jag gick över ett övergångsställe. Jag brydde mig helt enkelt inte. Hände nått så hände nått, jag ville ju ändå inte leva. 
 
Att man cyklar utan cykelhjälm betyder inte att man har en dödslängtan, det är inte vad jag menar.. Men för mig hade det en koppling mellan ett större problem på hur jag såg och prioriterade mitt välmående och min säkerhet (alltså inte alls). Dessa små små tecken ledde sen till större och större utspel som satte mig i farliga situationer och som tillslut gjorde att jag blev tvångsinlaggd och borttagen rätten att på egen hand ta hand om mig själv - just för att jag inte tog hand om mig själv. I den stunden var det fruktansvärt. I efterhand inser jag att de räddade mitt liv som jag höll på att kasta ifrån mig med våld. Att fundera över hur man lever sitt liv, stort som smått, kan hjälpa dig att få reda på hur du prioriterar och vad du prioriterar. Vilka levnadsmönster har du och hur ställer sig dessa till de liv du önskar dig? Att vara medveten om sina val kan leda till större trygghet. Att lyssna på andra kan också bryta vissa dåliga mönster som man har.
 
 
Idag är jag på bättringsväg men resan är lång och krävande. Det går upp och ner men jag är glad över att vara vid liv idag. Och väldigt tacksam över den tvångsvård som jag utsattes för.

Ångest är en dödlig sjukdom

Publicerad 2017-06-24 10:00:00 i Psykisk ohälsa,

TRIGGERVARNING. JAR SKRIVER OM SJÄLVSKADEBETEENDE OCH DEPRESSION. VID KÄNSLIGHET LÄS EJ.

Jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö och jag vill verkligen, verkligen leva. Detta är är något jag sagt till läkare som efter vårat samtal har skrivit in mig till en sluten psykiatrisk avdelning, med risk för att jag ska ta livet av mig. För vad jag vill, det bryr sig inte min ångest om. Vad jag vill blir så sanslöst vekt i jämförelse med den skjudande storm inuti mig som härjar fritt vissa dagar, mer kontrollerad andra dagar.

Vissa dagar vågar jag inte kliva ur sängen med rädsla för vad jag kanske kommer att göra mot mig själv. Jag skrattar. Säkert varje dag. Jag älskar att leva. När jag flyttade hemifrån första gången så ansåg jag mig själv leva mitt drömliv. Jag hade en perfekt lägenhet, trivdes i den nya staden jag flyttat till, älskade utbildningen jag gick på och fick vänner som jag hade roligt tillsammans med. Mitt liv var i schack. Allt jag drömt om var i min hand... Om jag bara hade fått leva det. Jag har haft ångest sedan jag var liten. Det vet jag nu för jag kan känna igen känslan och har fått lära mig vad ångest är. I min lägenhet kom den första riktigt stora smällen. Jag hade åkt in till psykiatrin några kvällar innan efter att ha tagit tabletter tillsammans med alkohol och festat på dessa tills kroppen protesterade och jag hamnade på akuten. Där läste det av mig som en fara för mig själv och skickade mig vidare till psyk i grannstaden. Jag var ensam och rädd och bad dem ringa pappa som bodde fem timmar bort. Efter att ha förklarat att jag inte alls försökt ta livet av mig med tabletterna blev jag med lite trugande utskriven. Familjen åkte de fem timmar som behövdes för att vara med mig i lägenheten, de ville såklart inte lämna mig själv. Efter några dagar åkte de dock hem, bara över en dag egentligen men på den lilla stund som jag var själv hemma försökte jag skära halsen av mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att ha låtit pappa åka de där fem timmarna med vetskapen om att jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag inte ville leva mer. För jag hade ringt honom. Och mina vänner. 112. Den psykiatriska avdelningen och folk som bara var bekanta. Tillslut hade de hittat mig i duschen i min lägenhet.

Jag skriver inte det här för att skrämmas, trigga eller eller söka uppmärksamhet. Jag skriver det för att förklara att jag vill leva. Jag levde det liv jag alltid drömt om och sen blev ångesten för stark. Ångesten sa åt mig att jag behövde få slut på den fruktansvärda känslan som denna sjukdom skapar. Ångest är en så fruktansvärd känsla. Man kan inte bara "tänka positivt" så går det över. Jag kan inte bara tänka på min familj så går känslan av  att ta bort mig själv över. Jag inser det nu. Att det är inte mina misslyckanden och tillkortakommanden som har lett till mina självmordsförsök eller självskador. Det handllar överhuvudtaget inte om otillräcklighet. Mitt liv räcker. Min livsvilja räcker. Det är sjukdomen som totalt raderar all sorts sammanhang. Sjukdomen raderar det man har att leva för ur minnet. Mellan mina ångestperioder så hjälper det mig självklart att tänka positivt. Att leta lösningar istället för problem ger mer glädje. Men under en period med mycket ångest så handlar det inte om att man råkar "tänka fel" utan att man helt enkelt inte kan höra något annat än den onda röst som skriker i ens huvud.

Det syns inte på utsidan. Man kan inte se att det skriker i mitt huvud. Min familj är det sista som lämnar mig innan jag gör mig illa. Det första jag tänker på när jag återigen blir klar i tankarna. För min familjs skull så vill jag kämpa vidare. Jag skulle aldrig vilja förstöra deras liv genom att ta bort mig själv ur deras. På grund av att jag har ångest finns det massor av saker som blir svåra att göra, det finns fiffiga lösningar och läskiga problem. Att lära mig att lita på mig själv igen, våga vara i ett hem ensam, är ett exempel på en sådan sak. Jag brukade älska att vara ifred, ensam och ha "egentid". Nu för tiden är min egentid förknippad med rädsla.

Att jag har drabbats av ångest beror inte på mig, eller min uppväxt. Jag hade lika gärna kunnat få adhd eller diabetes. Men den är lika obotlig och kräver att man lär sig om den och hanterar den därefter. Det är något jag lever mer, precis som en obotlig sjukdom. För ångesten kan man dämpa med mediciner och vettiga redskap som man får lära sig inom psykiatrin. Men det krävs arbete, tålamod och ett anpassat liv. Precis som med  vilken obotlig sjukdom som helst.

 

Artificiell psykologi

Publicerad 2017-06-12 12:00:00 i Personlig utveckling, Psykisk ohälsa,

Jag läste nyligen en artikel om artificiell psykologi. Artificiell intelligens (AI) är ett hett ämne på tapeten idag. Inom psykologin pratar man om datorprogram som fungerar som hjälpredor till psykologer. Det är virtuella dataanimerade personer som uppmärksammar, reagerar på patientens känslolägen och ställer följdfrågor genom att ha en webbkamera och mikrofon som fångar upp den riktiga personens röstläge och blick när denne sitter framför dataskärmen.

 

Det är en genomarbetad teknik som bara blir bättre och bättre. Ett projekt som delvis finansieras av det amerikanska försvarsdepartemenet försöker testa om soldater som tjänstgjort i Afghanistan lider av PTSD. I slutet av samtalet kan Ellie, som är den virtuella hjälpredan, säga att ”utifrån det du sagt hittills verkar det som att du har det svårt just nu. Om du vill kan jag ta ditt postnummer och ge dig en lista på ställen där du kan få hjälp i din stad”

 

Samtidigt är det aktuellt att träffa läkare över telefonen med hjälp av appar, istället för att möta dem på sjukhuset i person. Att effektivisera arbetet med människor är en av de viktigaste uppgifter vi har i samhället. Vi blir fler och fler, alltså kommer fler och fler behöva hjälp. Arbetsbristen är ett faktum på sjukhus landet över. Men även arbetsbristen. Hur går det ihop? Är det för dyrt att utbilda sig? Eller den största boven, vart finns lönen? Inte inom omvårdnaden iallafall.

 

Det första jag tänkte på när jag läste om just artificiell psykologi var att det var dåligt. Vart finns mänskligheten i det konceptet? Men så tänkte jag om när jag läste i samma artikel (Artificiell psykologi av Jonas Cullberg i Modern Psyklogi 5/2017 Förnuft och känsla) att många soldater som får blanketter att fylla i för att undersöka sitt psykiska mående efter tjänstgöring bara kryssade i nej, nej, nej på alla frågor men i försök med den artificiella psykologhjälpredan så svarade de mer innerligt på hennes frågor. Då är det ju bra. Om det kan hjälpa minst en människa så är det viktigt. Kanske är det lättare att svara innerligt om man inte känner sig betraktad av en riktig person, men inte heller sitter ensam med sina egna känslor med ett platt formulär i handen. Kanske är den virtuella personen precis den rätta balansen vid tillit. Vart den artificiella psykologins hjälpreda dock brister är när saker inte går som det är tänkt. När jag fick en panikattack hos min psykolog vid en alldeles vardaglig fråga som utvecklades till att jag bara satt och gungade och höll för öronen, då strök han mig över ryggen. Jag kunde inte höra vad han sa för att jag stängde av inför omgivningen men jag kände beröringen, jag kände att han var där. Hur vet man om någon av frågorna som den artificiella hjälpredan stället inte kommer att väcka sådana oförväntade reaktioner? Och vad kan den göra då? Skicka adressen till närliggande vårdinstitut? Det hjälper inte när man sitter och skakar i ren och skär ångestattack, kan jag säga. Då krävs det kontakt. Någon som kliver ur den inrutade, inövade boxen och anpassar sig efter individen. Då behövs den mänskliga faktorn. Mötet människor emellan och ömsesidigheten som en dator aldrig kommer kunna ge. Då behövs den där handen på axeln.

Om

Min profilbild

Felicia

Hej och välkommen till min blogg! Jag som äger bloggen heter Felicia, är 22 år och skriver framför allt om personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Jag har ingen utbildning inom detta utan skriver utifrån egna lärdomar och erfarenheter. Nya inlägg kommer i vanliga fall ut varje torsdag. God läsning! x

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela