Ångest är en dödlig sjukdom

TRIGGERVARNING. JAR SKRIVER OM SJÄLVSKADEBETEENDE OCH DEPRESSION. VID KÄNSLIGHET LÄS EJ.

Jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö och jag vill verkligen, verkligen leva. Detta är är något jag sagt till läkare som efter vårat samtal har skrivit in mig till en sluten psykiatrisk avdelning, med risk för att jag ska ta livet av mig. För vad jag vill, det bryr sig inte min ångest om. Vad jag vill blir så sanslöst vekt i jämförelse med den skjudande storm inuti mig som härjar fritt vissa dagar, mer kontrollerad andra dagar.

Vissa dagar vågar jag inte kliva ur sängen med rädsla för vad jag kanske kommer att göra mot mig själv. Jag skrattar. Säkert varje dag. Jag älskar att leva. När jag flyttade hemifrån första gången så ansåg jag mig själv leva mitt drömliv. Jag hade en perfekt lägenhet, trivdes i den nya staden jag flyttat till, älskade utbildningen jag gick på och fick vänner som jag hade roligt tillsammans med. Mitt liv var i schack. Allt jag drömt om var i min hand... Om jag bara hade fått leva det. Jag har haft ångest sedan jag var liten. Det vet jag nu för jag kan känna igen känslan och har fått lära mig vad ångest är. I min lägenhet kom den första riktigt stora smällen. Jag hade åkt in till psykiatrin några kvällar innan efter att ha tagit tabletter tillsammans med alkohol och festat på dessa tills kroppen protesterade och jag hamnade på akuten. Där läste det av mig som en fara för mig själv och skickade mig vidare till psyk i grannstaden. Jag var ensam och rädd och bad dem ringa pappa som bodde fem timmar bort. Efter att ha förklarat att jag inte alls försökt ta livet av mig med tabletterna blev jag med lite trugande utskriven. Familjen åkte de fem timmar som behövdes för att vara med mig i lägenheten, de ville såklart inte lämna mig själv. Efter några dagar åkte de dock hem, bara över en dag egentligen men på den lilla stund som jag var själv hemma försökte jag skära halsen av mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att ha låtit pappa åka de där fem timmarna med vetskapen om att jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag inte ville leva mer. För jag hade ringt honom. Och mina vänner. 112. Den psykiatriska avdelningen och folk som bara var bekanta. Tillslut hade de hittat mig i duschen i min lägenhet.

Jag skriver inte det här för att skrämmas, trigga eller eller söka uppmärksamhet. Jag skriver det för att förklara att jag vill leva. Jag levde det liv jag alltid drömt om och sen blev ångesten för stark. Ångesten sa åt mig att jag behövde få slut på den fruktansvärda känslan som denna sjukdom skapar. Ångest är en så fruktansvärd känsla. Man kan inte bara "tänka positivt" så går det över. Jag kan inte bara tänka på min familj så går känslan av  att ta bort mig själv över. Jag inser det nu. Att det är inte mina misslyckanden och tillkortakommanden som har lett till mina självmordsförsök eller självskador. Det handllar överhuvudtaget inte om otillräcklighet. Mitt liv räcker. Min livsvilja räcker. Det är sjukdomen som totalt raderar all sorts sammanhang. Sjukdomen raderar det man har att leva för ur minnet. Mellan mina ångestperioder så hjälper det mig självklart att tänka positivt. Att leta lösningar istället för problem ger mer glädje. Men under en period med mycket ångest så handlar det inte om att man råkar "tänka fel" utan att man helt enkelt inte kan höra något annat än den onda röst som skriker i ens huvud.

Det syns inte på utsidan. Man kan inte se att det skriker i mitt huvud. Min familj är det sista som lämnar mig innan jag gör mig illa. Det första jag tänker på när jag återigen blir klar i tankarna. För min familjs skull så vill jag kämpa vidare. Jag skulle aldrig vilja förstöra deras liv genom att ta bort mig själv ur deras. På grund av att jag har ångest finns det massor av saker som blir svåra att göra, det finns fiffiga lösningar och läskiga problem. Att lära mig att lita på mig själv igen, våga vara i ett hem ensam, är ett exempel på en sådan sak. Jag brukade älska att vara ifred, ensam och ha "egentid". Nu för tiden är min egentid förknippad med rädsla.

Att jag har drabbats av ångest beror inte på mig, eller min uppväxt. Jag hade lika gärna kunnat få adhd eller diabetes. Men den är lika obotlig och kräver att man lär sig om den och hanterar den därefter. Det är något jag lever mer, precis som en obotlig sjukdom. För ångesten kan man dämpa med mediciner och vettiga redskap som man får lära sig inom psykiatrin. Men det krävs arbete, tålamod och ett anpassat liv. Precis som med  vilken obotlig sjukdom som helst.

 
Krönikor, Psykisk ohälsa | |
#1 - - yogapassion.blogg.se:

Bra skrivet! Modigt att du öppnar upp dig :) <3

Svar: Tack för dina fina ord
Felicia

Upp