Artificiell psykologi

Jag läste nyligen en artikel om artificiell psykologi. Artificiell intelligens (AI) är ett hett ämne på tapeten idag. Inom psykologin pratar man om datorprogram som fungerar som hjälpredor till psykologer. Det är virtuella dataanimerade personer som uppmärksammar, reagerar på patientens känslolägen och ställer följdfrågor genom att ha en webbkamera och mikrofon som fångar upp den riktiga personens röstläge och blick när denne sitter framför dataskärmen.

 

Det är en genomarbetad teknik som bara blir bättre och bättre. Ett projekt som delvis finansieras av det amerikanska försvarsdepartemenet försöker testa om soldater som tjänstgjort i Afghanistan lider av PTSD. I slutet av samtalet kan Ellie, som är den virtuella hjälpredan, säga att ”utifrån det du sagt hittills verkar det som att du har det svårt just nu. Om du vill kan jag ta ditt postnummer och ge dig en lista på ställen där du kan få hjälp i din stad”

 

Samtidigt är det aktuellt att träffa läkare över telefonen med hjälp av appar, istället för att möta dem på sjukhuset i person. Att effektivisera arbetet med människor är en av de viktigaste uppgifter vi har i samhället. Vi blir fler och fler, alltså kommer fler och fler behöva hjälp. Arbetsbristen är ett faktum på sjukhus landet över. Men även arbetsbristen. Hur går det ihop? Är det för dyrt att utbilda sig? Eller den största boven, vart finns lönen? Inte inom omvårdnaden iallafall.

 

Det första jag tänkte på när jag läste om just artificiell psykologi var att det var dåligt. Vart finns mänskligheten i det konceptet? Men så tänkte jag om när jag läste i samma artikel (Artificiell psykologi av Jonas Cullberg i Modern Psyklogi 5/2017 Förnuft och känsla) att många soldater som får blanketter att fylla i för att undersöka sitt psykiska mående efter tjänstgöring bara kryssade i nej, nej, nej på alla frågor men i försök med den artificiella psykologhjälpredan så svarade de mer innerligt på hennes frågor. Då är det ju bra. Om det kan hjälpa minst en människa så är det viktigt. Kanske är det lättare att svara innerligt om man inte känner sig betraktad av en riktig person, men inte heller sitter ensam med sina egna känslor med ett platt formulär i handen. Kanske är den virtuella personen precis den rätta balansen vid tillit. Vart den artificiella psykologins hjälpreda dock brister är när saker inte går som det är tänkt. När jag fick en panikattack hos min psykolog vid en alldeles vardaglig fråga som utvecklades till att jag bara satt och gungade och höll för öronen, då strök han mig över ryggen. Jag kunde inte höra vad han sa för att jag stängde av inför omgivningen men jag kände beröringen, jag kände att han var där. Hur vet man om någon av frågorna som den artificiella hjälpredan stället inte kommer att väcka sådana oförväntade reaktioner? Och vad kan den göra då? Skicka adressen till närliggande vårdinstitut? Det hjälper inte när man sitter och skakar i ren och skär ångestattack, kan jag säga. Då krävs det kontakt. Någon som kliver ur den inrutade, inövade boxen och anpassar sig efter individen. Då behövs den mänskliga faktorn. Mötet människor emellan och ömsesidigheten som en dator aldrig kommer kunna ge. Då behövs den där handen på axeln.

Krönikor, Personlig utveckling, Psykisk ohälsa | |
Upp