Felicia

Jag vet inte hur det är att vara lesbisk tjej år 2017

Jag vet inte hur det är att vara lesbisk tjej år 2017. Jag kan inte säga hur det är, hur man blir bemött eller tittade på om man går hand i hand med sin flickvän på stan. Får man betala ett pris för att vara öppet gay? Jag vet inte. 

 
Jag vet att när man syster kom ut var det ingen "big deal" här hemma. Jag minns inte ens bytet mellan pojkvänner till flickvänner. Jag kan tänka mig att jag blev avundsjuk. Nu hann hon före. Det var en sån känsla jag hade mot min syster ibland, att hon hann göra allt innan mig och att jag då var fast i rollen att vara den som härmar henne. Även i min läggning, tänkte jag, eftersom jag minns hur jag tänkte om en vän när jag var mindre och jag identifierade det som förälskelse. Jag har varit kär i tjejer även efter den där första förälskelsen. Jättekär. Men jag har aldrig gått öppen på stan med en flickvän. Jag har aldrig haft en flickvän. Jag oroar mig inte för om jag någon gång skulle bli ihop med en tjej. Min familj skulle inte vända mig ryggen. Min syster har precis blivit sambo med sin flickvän och ibland undrar jag.... Får hon betala ett pris för att vara öppet gay?
 
Mamma har berättat att en gång när de gick på stan, mamma min syster och hennes dåvarande flickvän, så spottade en gubbe efter dem. Hade han spottar om jag gick där med min pojkvän? Eller det faktum att när min syster är ute med sin flickvän en sen kväll på krogen så låter de ibland bli att visa närhet för att slippa oönskade åsikter.

Jag har aldrig firat pride för min systers skull. Jag har gjort det för allas skull. För kärleken och för allas rätt att vara sig själva. Min syster är ingen politiskt aktiv människa. Hon skyltar inte heller med sin läggning mer än vad jag skyltar med min. Vad är det för nått egentligen? Att skylta med sin läggning? Hur gör man det och vad betyder det?

 
Alla skyltar vi väl ibland med att vara kära. Och lyckliga. Att gå på stan och hålla hand med sin partner är inte att kasta sin sexuella läggning i ansiktet på någon. Det är en  ömsesidig gest partner emellan. Kontakt. Så vitt jag vet har ingen spottet efter mig och nån av mina tidigare pojkvänner. Folk har inte vänt sig om och stirrat. Frågat "hur gör ni egentligen?" Eller vem undrat vem mannen i förhållandet är. En heads up, ingen är mannen i förhållandet - det är liksom hela poängen med att vara lesbisk!
 
Jag vandrar här med blinda ögon för jag har aldrig kallat mig lesbisk. Aldrig blivit spottat efter. Aldrig tagit den rollen som min. När jag går på stan blir jag tagen för en heterosexuell. Jag blir kär, punkt. Jag har aldrig definierat mig som något annat än någon som blir kär. Punkt. Men det syns inte på mig. Precis som det inte gör på någon. Jag kan inte säga att jag vet hur det är att vara lesbisk år 2017, eller hur det var år 1898. Jag har det bra. Min syster har det bra. Men alla har det inte bra. Med viss säkerhet, trots mitt utanförskap i gaysammanhanget, kan jag säga att de homosexuella hade det jobbigt på 1800-talet och det finns en stor grupp homosexuella som har det jäkligt jobbigt nu. Det är därför vi har prideparader. Och det är därför jag tar mig rätten att försöka sätta mig in i hur det skulle vara att bli spottat efter på gatan. Eller inte våga hålla sin flickvän i handen en sen fredaskväll på krogen. Hur vi gör alla dagar innan och efter pideparaden är vad som egentligen spelar roll. Att vi säger till spelar roll.