Denna jävla ångest

 

Den värsta perioden i mitt liv hittills håller jag på att återhämta mig ifrån nu. Det var när jag nästan hade ihjäl mig själv. På alla möjliga tänkbara och kreativa sätt. Som jag sa till min familj "när det är som värst är det inte vackert". Det har min älskade familj tyvärr fått uppleva på nära håll, det där som inte någonstans var vackert på något vis.

 
1. Jag har en psykolog och ska nu i sommar börja i en dbt grupp där man jobbar med att hantera känslor och tankar.
2. Jag kommer troligen att få en boendestödjare. Att sköta ett boende går ganska bra för mig men det vore skönt att ha ett oberoende stöd som ser när man börjar gå ner sig innan man själv förstår det.
3. Jag har sporadisk kontakt med den slutna psykiatriska avdelningen som jag kan falla tillbaka till om jag själv inte orkar.
4. Jag bär ärr som vittnar om ett krig mot mig själv. Ett krig jag ständigt för och hittills vinner varje dag jag väljer att leva. Det var någon som sa att det modigaste hen gjort var att välja livet. Det ligger nått i det för det är ingen enkel grej när man mår dåligt. Ibland var det mer tur än skicklighet att jag klarade mig så bra som jag gjorde och med så lite ärr som det tillslut blivit. De ärr jag har stör mig inte alls eftersom det viktigaste för mig är att jag överlevde. De ärr som är jobbigast är de på smalbenen från bältesläggningar som i sig är en väldigt traumatisk upplevelse.
 

Det finns perioder i mitt liv som jag inte ens kommer ihåg. Dels för att jag var tungt medicinerad och dels för att jag tror att kroppens försvarsmekanism kickade igång. De perioderna var nog jobbigast för min familj som såg och kommer ihåg allt som hände. Själv minns jag knappt. Jag äter mediciner nu också. Tanken jag och min läkare har är att jag ska äta så lite medicin som möjligt, kanske ta bort den helt en vacker dag. Just nu gäller det att försöka hitta en bra balans mellan inte för mycket och inte för lite. Jag blir otroligt trött av den medicinen jag äter just nu.

 
Jag är otroligt tacksam över den personal som jobbar inom vården av sjuka och gamla. Ni har de viktigaste jobben! Utan er hjälp, dvs brotta ner mig och hålla fast mig, spänna mig vid en säng och gå promenader i korridoren med mig slitandes i era armar. Tack! Jag hade kanske inte varit här idag om ni inte funnits på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag har svurit över avdelningar, för det är såna ställen man alltid vill ifrån men ibland inte kan klara sig utan. Tack för att ni ser oss komma och gå och hjälper oss när vi behöver.
 

Hundarna har hjälpt mig otroligt mycket när jag inte vågat gå på promenader själv då jag inte litat på mig själv helt hundra. 

 
Också att få veta att man har en plats i familj, släkt och vänners liv har varit avgörande. Att inse att man faktiskt ger glädje åt folk, att man tillför nått i deras liv har blivit så mycket tydligare efter det här. Jag är ingen sån som säger att jag är glad över att det hände för helst av allt skulle jag aldrig har velat bli sjuk och vara med om det här. Men det finns gott som kommit ur det onda.
 
Denna jävla ångest får mig att vilja dö ibland flera gånger om dagen men mellan dess så vill jag ju faktiskt leva. Ett gott och lyckligt liv vill jag leva med mycket skratt, skogsrpomenader och tunga knälyft i gymmet. Jag vill gosa med min syster framtida barn och jag vill gifta mig i en gräddbakelse till klänning. Jag vill kyssas i regn och dansa i bara trosorna. När tappade jag min iver inför framtiden? Vart glömde jag prioriteringen av mitt eget välmående? Tyvärr så tror jag att allt detta tappades bort för väldigt, väldigt länge sen och sen körde jag bara på i full fart utan att inse att det bar iväg helt åt helsike. Nu försöker jag tillsammans med min psykolog och psykiatrins alla hjälpvråar att dra i handbromsen och knyta upp alla onda knutar. Det gör ont väldigt ofta men förhoppningarna är att det ska bli bra tillslut. Ibland tänker jag att jag ska ge det ett år. Ett år där jag går "all in" och kämpar med all kraft. Funkar inte det så får jag tänka om. Jag vet inte hur mycket av detta som kommer att hamna på bloggen, jag vill ju ändå hålla en viss distans och tillföra mer glädje på min del av internet men det är samtidigt ett väldigt aktuellt ämne för mig att dela med mig av och ett aktuellt ämne i samhället att börja prata om. Vi lever allt längre men mår allt sämre. Vad är grejen med det egentligen?
Psykisk ohälsa | | Kommentera |

Lady Dahmer om skillnaden i elakheter

Jag brukar inte läsa Lady Dahmers blogg särskilt ofta. Ibland tycker jag att den är för arg. Men ibland kan inte ens jag blunda för hennes klockrena nävslag i borden. Ett exempel på detta är hennes inlägg om skillnaden mellan tjejer och killars elakheter. Ett läsbart inlägg som jag skulle kunna citera sönder. Läs här!

 
Tips | | Kommentera |

UFC i Stockholm Globen

Ni har väl inte missad min kampsportsblogg, kampsport.webblogg.se? Där kan ni se UFC galors resultat, inför och kommentarer från fighter. Senast finns bilder från galan i Stockholm Globen där jag och pappa satt i publiken och såg Alexander Gustafssons vinst på hemmaplan. Galen stämning och publiksvolym! Så kul!
 
 
Allmänt, Tips | | Kommentera |
Upp