Kära psykiska sjukdom

Kära psykiska sjukdom, jag hatar dig.


Jag vet att du lär mig något nytt om mig själv nästan varje dag. Jag vet att du visar mig hur jäkla stark jag kan vara. Jag vet att du har fått mig att bli mindre fördomsfull och mer förstående mot andra. Men jag kan inte för mitt liv glädjas åt att du valt just mig.

Det har aldrig varit tydligare för mig än just nu hur stark och envis jag är. För jag måste vara det. Det är vad som tar mig igenom de allra värsta, fruktansvärda dagarna. Jag är så stolt över mig själv för att jag fortfarande orkar leva. Men det är inte sjukdomen som gjort mig stark, för stark har jag alltid varit. Envis har jag också alltid varit. Det sjukdomen försöker få mig att tro och känna är svaghet. Den försöker övertyga mig att hela kroppen värker längst varje nerv, att hela livet kommer jag värka likt jag gör just den stunden då det är som värst. Den ger sken av att ingenting har mening, allt är en falsk fasad och att jag är den enda i världen som ser det, som ser sanningen, ser världen för vad den egentligen är - smärta och meningslöshet. Och det faktum att ingen annan förstår det, det faktum att alla andra tror på "lögnen" och fasaden, gör mig till den ensammaste i världen.

Egentligen är det sjukdomen som är lögnen. Som är den falska fasaden och skenet som bedrar. Det är så fruktansvärt svårt att se förbi, se bortom och över sjukdomens murar. Att bita sig igenom smärta och inåtvända skrik för att man hoppas att det ska finnas nått mer och bättre. Jag hoppas att jag ska finna det alla andra verkar se. Meningen. Andningen. Lugnet.

Så, kära sjukdom. Jag hatar dig för allt du är. Jag hatar att du får mig att älta gamla minnen, jag hatar att du får mig att känna mig svag och jag hatar att du får mig att se det negativa och tragiska i min omgivning. Och jag kan inte för mitt liv varken förstå eller glädjas åt att du valt just mig.