Felicia

Att vara här och nu
I terapin jobbar vi mycket med att vara "här och nu". Dvs medvetet närvarande i stunden. Till exempel så kan man göra en övning: tre a-4 papper ligger på golvet varav det står "Dåtid" på den ena, "nutid" på den i mitten och "framtid" på den sista. Sedan får man ställa sig vid den man mentalt befinner sig i just för stunden. Vanligtvis får man flytta sig fram och tillbaka som en jojo eftersom tankarna kan gå en hit och en dit. "Vad ska jag göra sen?" "Nu tänker jag på en sak som hände igår.." "Vad ska jag äta när jag kommer hem?" Tankarna kan lätt flaxa runt som galningar i huvudet. Det är dock väldigt sällan man är och stannar kvar vid lappen "här och nu". Det är högst omöjligt att alltid vara just där man är, totalt medvetet närvarande, det säger även psykologerna som lär ut just medveten närvaro. Ingen är alltid här, alltid nu. Däremot kan det vara en bra strävan, en bra sak att öva på.
 
Att vara här och nu medför inte automatiskt att man mår bra. Här och nu kan innebära smärta, stress eller en obekväm känsla. Här och nu kan innebära lugn, intresse och nyfikenhet. Här och nu kan innebära att man lyssnar på det samtal som pågår. En sak som jag behöver öva på är att inte göra andra saker medan jag talar i telefon. Automatiskt går händerna för att plocka upp grejer från golvet, sätta pastan på kokning eller göra något annat under tiden som jag samtalar med någon i telefonen. Därav är jag på två ställen samtidigt och kan inte fullt ut fokusera på det aktuella samtalet. Jag skulle vilja ge min syster, min pappa eller min vän min fulla uppmärksamhet. 
 
Om man försöker vara mer medveten om nuet så tror jag att det är lättare att både lägga märke till när det känns jobbigt och när det känns bra. Tillfällen man inte uppskattar och tillfällen som man uppskattar. Fula stunder och fina stunder. Jag tror, och jag säger tror eftersom jag inte alls är duktigt på att vara här och nu, att jag skulle bli bättre på att se att livet kan vara både och. Att se att ens liv är lika fint som ett instagramflöde samtidigt som det finns stunder man hellre raderar, och att inse att det är så för alla, är nog att vara medvetet närvarande. Att veta att livet är rent och smutisgt i perioder, under en vecka och under en dag. Om jag bli mer medveten om livets alla stunder kanske jag lättare kan välja och vraka, plocka russinen ur kakan och fokusera på det fina eftersom jag ser att det finns både och. Det måste få vara okej att vissa stunder är bra och vissa är dåliga. Det viktigaste är nog att man inte tror att gräset är grönare på andra sidan. Det folk visar upp på sociala medier är oftast de russin de plockat ur kakan, inte hela deras liv. 
 
Livet är inte så fancy pancy som sociala medier vill få dig att tro. Samtidigt kan man faktiskt göra livet rätt fancy pancy genom att ha inställningen att ta vara på alla mysiga, trevliga och glada tillfällen som ges. Det är en god blandning av att vara medveten om att livet ibland kan vara rätt skitigt (och att folk sällan lägger ut bilder på sådana tillfällen i sina bloggar, instagramflöden osv) och att man samtidigt kanske missar väldigt fina stunder om man hela tiden går runt och är pessimistisk och negativ.
Varför tror man alltid på de negativa tankarna?
Ett exempel ur Kay Pollaks bok Att växa genom möten lyder: du håller ett föredrag på jobbet och ser en ur publiken gäspa. Du tar detta som ett direkt resultat av att din föreläsning är tråkig och att du på nått sätt inte lyckats nå fram till den gästande herren som helst av allt troligen skulle vara någon helt annanstans än att sitta här och lyssna på dig. Du tar inte i beräkningen att herren kanske har sovit dåligt natten innan. Och väl hemma när du minns ditt föredrag så är det den gäspande herren du minns och inte de andra plikttrogna lyssnarna.
 
Annat senario: du blir kallad vacker tio gånger men du hör ingen av dem för du blev en gång kallad ful och det överröstar alla andra.
 
Varför är det så att det kan gå hundra positiva händelser på en negativ händelse? Varför väger det negativa tyngre och skriker högre? Det är självklart inte alltid så men jag har sett ett visst mönster av detta både hos mig själv och andra jag känner. I terapin jobbar vi nu med ett kapitel som handlar om att samla på positiva känslor och erfarenheter. Tänk dig att du ska göra minst en aktivitet som du mår bra av (tycker är roligt, gör dig stolt, får dig intresserad osv) varje dag. Frågar som man kan ställa sig är till exempel: Går dina dagar på rutin? Vad tycker du faktiskt är roligt att göra? Tycker du fortfarande att det är roligt att göra det här eller behöver du hitta något nytt?
 
I grunden handlar det om att vi gör för få saker som vi mår bra av, för få timmar spenderade på att göra oss själva glada och rofyllda och vi samlar på oss för tunga ryggsäckar av stress, slit och slängbara erfarenheter och självkritik.
 
Kay Pollak skriver: min syn på verkligheten är inte samma sak som den faktiska verkligheten
Jag lägger till: min syn på verkligheten blir vad jag gör den till.
 
 
 

</div
Hur hinner ni med?
Det här är ett roligt inlägg pågrund av att jag faktiskt inte ens har ett jobb och ändå ställer jag mig frågan: Hur hinner folk med? Jag läste nyss ett blogginlägg med tips på vilka poddar personen i fråga lyssnade på respektive dagar och det slog mig att jag har som mål att kunna lyssna på ett poddavsnitt i veckan!! Inte per dag?! Och jag når inte ens det målet alla veckor. Att hinna lyssna på ett avsnitt om dagen, kanske klämma några serieavsnitt varje kväll och träna, jobba, ta hand om småbarn, laga ordentlig mat, handla hem ny mat, ringa till vännen, uppdatera instagram och facebook och bloggen. Jag förstår inte hur folk hinner med allt detta på en vecka? 
 
När jag studerade på högskolan hann jag göra dubbelt så mycket på en dag som jag klarar av att göra nu. Det kan bero på att 1. Jag blir lättare trött 2. Jag MÅSTE göra färre aktiviteter för att inte bli för trött respektive stressad och 3. Jag går upp senare på morgonen och går och lägger mig tidigare på kvällen. Vissa dagar somnar jag vid kl20 i jämförelse med mina pluggstinna dagar som slutade vid 00 och började kl 5.00 igen. Jag körde med andra ord på som en galning och klämde ut all energi jag hade. Tillslut sa kroppen och knoppen STOP! Men det förstod jag inte då när jag bollade studier, träning, första egna lägenheten, en helt främmande stad, fester varje kväll och ny kille utan att se mig om eller fundera på att sakta ner farten.
 
Jag antar att det är lättare att köra på när man redan har farten uppe. Och att det kanske är därför man lättare får saker gjorda när man faktiskt har fler bollar i luften, man måste vara effektiv för att bollarna ska fortsätta snurra. Faller en sak faller alla. Jag saknar att ha många bollar i luften, att ha mycket att göra på dagarna och att uppskatta den lediga tiden mer. Men en sak som inte har förändrats sen jag saktade ner på tempot är känslan av att jag "hinner" saker. Jag tycker fortfarande aldrig att jag har tid över till allt jag vill göra. Som sagt, hinner jag lyssna på ETT p3 dokumentär-avsnitt i veckan blir jag överraskad, jag har tagit bort min instagram och jag har nästan helt prioriterat bort tv serier. Kampsporten som jag och pappa brukar titta på tillsammans är ett helsike att försöka samordna. Jag lagar maträtter som går fort, står ofta vid diskbänken och äter den samtidigt som den lagas och "hinner" inte vara hundvakt lika ofta som jag brukade vara förut. Vart tar denna tid vägen och vad är det som gör att jag känner att jag inte "hinner"? Jag har ju all tid i världen, jag har varken jobb eller särskilt stort socialt umgänge i stan. Jag känner att jag borde ta reda på vart min tid tar vägen för att kunna känna att jag drar ner på takten som jag egentligen bör göra. Jag har en tendens att göra mig upptagen hur min livssituation än ser ut. Jag tycker om att hålla igång, men vad lägger jag min tid på om jag inte hinner med det jag egentligen vill hinna med - när jag som sagt inte egentligen har några störningsmoment på dagarna?
 
Jag har inget svar på detta just nu. Det jag vet är att jag sämre klarar stress sen jag blev sjuk och att jag behöver göra fler aktiviteter som får mig att må bra. Det är liksom det enda jag behöver tänka på just nu: mindre stress, mer må bra. Alltså behöver jag kanske ta mig en titt på mitt livspussel och finurla ut varför jag inte hinner ta ett bad och lyssna på en podcast en gång i veckan? Eller se ett avsnitt av en serie en kväll i veckan? Göra sånt som andra verkar hinna med, som jag också skulle vilja känna att jag hinner med. Jag har dock en misstanke: och det är att min minskade förmåga till stresshantering gör att jag KÄNNER att jag inte hinner saker fastän jag ändå gör det, hinner med dem alltså. Jag blir lättare stressad, jag gör mindre men det är ändå maximalt av vad jag klarar av just nu på grund utav att jag inte kan hantera lika många bollar i luften sen jag blev dålig. Och att jag är ovan med det. Jag är inte van med att bara ha två planer på en dag och bli slutkörd av detta och därför önskar jag mig orka mer. Ja se där, där kom jag nog fram till svaret ändå!