Felicia

Hjärnstark av Anders Hansen
\n
 
Den här boken tipsade mamma mig om. Den heter Hjärnstark av Anders Hansen och handlar som ni ser på framsidan om hur motion och träning stärker hjärnan på alla möjliga sätt och hur man ska göra för att få ta del av dessa fördelar.
 
Kort och gott är den jättebra och lärorik. Lite tjatig för mig som redan tycker att träning är det bästa som finns för summan av kardemumman är alltid: det är bra att röra på sig! Vill man däremot bli mer motiverad, öka sitt argumentförråd till sig själv och andra om varför man bör träna - jag tänker framförallt på när man sitter i soffan och inte alls vill ge sig ut i löpsspåret, då kan man behöva argumentera för sin sak! Ja, då bör man läsa den här boken. Egentligen borde alla läsa den här boken för den erbjuder kunskap som alla skulle må bättre av att lära sig. Jag kan dock tänka mig att innehållet kan slå åt två håll, det kan gasa på motivationen (som den gör för mig) och den kan sänka motivationen genom att bli ännu ett "måste" ("Ja, jag vet att jag måste träna. Kom med nått nytt!"). Den är dock lättläst och lätt att ta till sig om man är villig. Jag skulle vilja kalla den en av de hälsosammaste böcker jag läst.
 
Orkar ni inte läsa boken? Det är lugnt, här kommer sammanfattningen! Det här inlägget är inspirerat och baserat på Anders Hansens bok Hjärnstark.
 
Träning i form av framför allt konditionsträning, allt från en promenad 20-30 minuter till löpning, cykling eller annan form av pulshöjande aktivitet, påverkar hjärnan genom att...
  • Göra den effektivare. Kopplingarna mellan hjärnans olika glober stärks vilket gör integreringen mellan delarna bättre och effektivare.
  • Minska din oro och stress. Promenader och annan konditionsträning får frontalloben att växa vilket gör att den kan bromsa andra stressämnen i din hjärna bättre. Genom att exempelvis springa eller cyklai i ungefär 30 minuter 2-3 gånger i veckan kan du få en lägre kortisolnivå i kroppen vid stress, även vid andra stressiga tillfällen som exempelvis stress på jobbet. Kortisol är ett ämne som bildas vid stress och som sliter på hjärnans delar. Under träning, när din puls går upp, bildas kortisol men grejen med träning är att kortisolnivåerna blir lägre än innan om du har tränat. Du får alltså i genomsnitt en lägre kortisolnivå på lång sikt om du har bra kondition. Styrketräning är också bra mot stress och oro eftersom ett annat stressämne vid namn Kynurenin kan neutraliseras i musklerna istället för att slita på hjärnan.
  • Minska din ångest och depression. Genom att öka ämnen som serotonin, dopamin och noradrenalin kan konditionsträning ha botande effekt mot ångest och depression. Det blir även lättare för kroppen att skapa ämnet BDNF som skyddar hjärncellerna och fungerar som "hjärnans brandkår". Dessutom producerar kroppen endorfiner när du tränar vilket fungerar som kroppens egna "belöningssystem" vilket får dig att må bra. Anledningen till att träning som botemedel mot depression inte är lika välkänt som mediciner mot depression är troligen för att medicinmarknaden ger mer pengar.
  • Bromsa åldrande. En daglig promenad minskar risken för demens med 40 procent. Fler hjärnceller skapas när man rör på sig och delar av hjärnan växer istället för att bli mindre. Ju äldre du blir desto mindre blir din hjärna men du kan bromsa och till viss del motverka denna effekt med träning.
  • Göra oss smartare. Du förbättrar minnet, höjer din IQ och får fler ideer när du rör på dig regelbundet. Ett träningspass räcker för att höja din fokus, få dopaminet i din hjärna att filtrera bort övrigt brus och hjälper dig memorera det du läser lättare. Hjärngympa i form av appar med minnesspel, korsord och sudoku fungerar inte lika bra som träning gör. När du löser korsord tränas språkdelen i hjärnan medan när du tar en löptur tränar du flera delar av hjärnan samtidigt - även språkdelen och får signifikant bättre resultat. Barn som i ett experiment fick ha gymnastik i skolan varje dag istället för det vanliga, som är två dagar i veckan, fick högre betyg i alla ämnen.
Du styr din hjärna, inte tvärtom som man kan tro. Det är i slutändan den rörelse och aktivitet som blir gjord som spelar roll och som gör din hjärna lite starkare, lite effektivare och lite yngre. Anders Hansen lägger fokus på att promenader gör skillnad men för bästa effekt rekomenderas allsidig träning och konditionspass med pulshöjning 2-3 gånger i veckan i minst 20 minuter.
 
 
Validering

I mitt inlägg om Emily Esfahani/Smiths TED-talk "There's more to life than being happy" så skrev jag om en av hennes grundläggande punkter för att nå ett meningsfullt liv, vilket var ett aktivt berättande av sin egen historia. Som ni vet går jag i dbt terapi och en punkt som jag först inte lade så mycket vikt vid men som jag efter en viss session kom att tänka på i samband med just denna punkt är Validering (respektive invalidering). Det här är ett ganska invecklat inlägg, så jag vill varna för att det kan vara nära överkurs att läsa. Jag har försökt att skriva så enkelt och grundligt jag kan men det gick inte så bra. Så, för er som har lust varsågoda att läsa ett jätteflummigt inlägg som bygger på Validering/Invalidering och Emily Esfahani/Smiths TED-talk (ni hittar en länk till det inlägget längst ner på sidan om ni inte redan läst det).

Kort introduktion kring validering och Invalidering:
Att validera andra kan vara så enkelt som att nicka medan de pratar för att visa att du lyssnar, erbjuda din hjälp när du märker att den behövs eller berätta att du uppskattar personen i fråga.
 
Att validera sig själv kan behövas när du till exempel inte får den valideringen du vill ha av andra. Om någon scrollar på mobilen medan du pratar kanske du slutat prata, för du tror inte att personen i fråga lyssnar och kanske känner du då att det du har säga inte är viktigt. Det är ett exempel på en situation där du blir invaliderad och då mår bäst av att kunna validera dig själv i samma situation med att påminna dig själv om att det du har att säga är viktigt och att personens agerade inte påverkar värdet i det du säger, tycker eller gör.
 
Självvalidering kan också handla om att skapa värdighet i din uppfattning och reaktion i relation till situationen. Ett exempel på detta som min psykolog gav mig är  meningen "det är inte konstigt att jag reagerade som jag gjorde med tanke på vad jag har varit med om och hur situationen såg ut". Och det är här det här som jag egentligen vill prata om. Detta exempel, som det slog mig, är även ett utmärkt exempel på hur man på bästa sätt aktivt kan återberätta sin historia för sig själv - vilket var en av grundpelarna i Emilys ted talk.
 
En medvetenhet och en acceptans av sin egen historia kan tydliggöra hur denna historia faktiskt påverkat en och se ett samband mellan detta och ens framtida beteenden, känslor, tankar och reaktioner. Även om man inte i stunden reagerade "optimalt" eller som man kanske hade velat, så kan man, när man vet varför man reagerat på ett visst sätt (även oönskade reaktioner), lättare ge sig själv förståelse och acceptans. Till exempel kan vi använda min känsla av att fly så fort jag tror mig utsättas för prestation. Jag reagerar med rädsla och kroppen tror att den måste varna för en fara. Faran i det här fallet är ingen fara, men genom att jag kan analysera min historia så ser jag varför jag idag kopplar fara med prestation och vill fly. Detta är inte en reaktion som jag  föredrar eller tycker om, jag vill helst inte ha den alls men genom att jag förstår var den kommer ifrån och varför den kommer än idag så kan jag förstå den och acceptera  att den har uppkommit av en fullt förståelig anledning. Jag kommer aktivt  försöka jobba emot den och försöka minska dess kontroll och påverkan på mitt liv, men jag ser mig inte som ett offer av ett elakt virus som av en slump har attackerat just mig "åh du orättvisa liv", utan att jag baserad på min historia har reagerat på ett mänskligt sätt för att kunna fortsätta leva vidare. Därmed validerar jag mina reaktioner och känslor, även om jag inte alltid "håller med" dem. Hade jag däremot inte berättat och engagerat mig i min egen historia så hade jag nog inte varken identifierat problemet eller vetat vart jag skulle börja förändra. Man måste veta vilken färg och vilket mönster pusselbiten har för att kunna lägga den på plats och på samma sätt kan man säga att man ibland måste berätta för sig själv om sina egna pusselbitar för att förstå sig på och kunna validera sig själv bättre.
 
Emily säger: Genom att skapa en berättelse baserad på händelserna i ditt liv hjälper det dig att få en klarare syn på ditt liv och hur du blivit den du blivit, genom olika definierande upplevelser. 
 
Jag lägger till: Genom att berätta sin historia till sig själv på ett  validerande sätt så bör man kunna få en godare relation och förhållningssätt till sig själv och sitt liv.
 
Läs hela inlägget och se Emily Esfahani Smiths Ted talk här!
Förändring gör ont...
...Även positiv förändring.
 
En sak som fastnat hos mig ur Att växa som vuxen av Anders Engquist är att förändringsprocessen alltid sker i någon form av kris, som gör ont eller är smärtsam. Han framställer förloppet som "utveckling genom kris" och med det menar han att när gamla värderingar och tankesätt ifrågasätts (start till förändring) så är det naturligt att man blir osäker och att det kan kännas som att man för stunden tappar fotfästet men att det efter en tid leder till nya insikter och resulterar i en utvecklad mognadsnivå. Han tar med ett citat från Sheehy, G. ("Övergångar", ALBA, 1977): "Vi är inte så olika ett kräftdjur med extra hårt skal. Hummern växer genom att ömsa skal. För varje gång den krängt av sig sitt hårda skyddspansar är den oskyddad och försvarslös tills ett nytt skal har bildats".
 
Oavslutade konflikter biter sig kvar och tar energi som leder till ältande och grubbel. Man behöver känna att man fått fram hela sitt budskap och låta konflikten ha sin gång den naturliga vägen för att den ska kunna avslutas på en konstruktivt sätt. På sid. 169 skriver han: "Om man tillåter sig att gråta färdigt försvinner sorgen och om man tillåter sig att vara så arg som man är försvinner vreden". 
 
Det behöver självklart inte vara en extrem kris man går igenom för att en liten förändring ska ske, men tanken att jag behöver känna en viss konflikt till där jag står mot där jag vill vara för att kunna skapa en förändring i min livsstil, mitt sätt att vara, säga, tycka eller tänka är i sig ganska naturlig. Är vi nöjda bibehåller vi, vill vi ha annat måste vi göra annat vilket leder oss på ny och läskig mark. Det kan vara otäckt, obekvämt, man kan behöva sörja det gamla eller använda ilskan till att orka fortsätta. Jag, i min enfald, finner tröst i att när det känns förjäkla svårt och jobbigt så vet jag att förändring ändå är påväg. Jag kan säga till mig själv att "det är såhär processen ser ut och känns, det gör ont nu för att bli bra sen". Jag smärtar nu för att jag har dragit undan mattan under fötterna, för att mattan var trasig, fläckad och unken. Att det gör ont behöver alltså inte betyda att det som sker är dåligt, tvärtom kan något gott komma ur det onda - eller hur är det man säger? En grej att komma ihåg angående ordspråk är att de kommit till av en anledning, de funkar faktiskt återkommande.