Felicia

Varför tror man alltid på de negativa tankarna?
Ett exempel ur Kay Pollaks bok Att växa genom möten lyder: du håller ett föredrag på jobbet och ser en ur publiken gäspa. Du tar detta som ett direkt resultat av att din föreläsning är tråkig och att du på nått sätt inte lyckats nå fram till den gästande herren som helst av allt troligen skulle vara någon helt annanstans än att sitta här och lyssna på dig. Du tar inte i beräkningen att herren kanske har sovit dåligt natten innan. Och väl hemma när du minns ditt föredrag så är det den gäspande herren du minns och inte de andra plikttrogna lyssnarna.
 
Annat senario: du blir kallad vacker tio gånger men du hör ingen av dem för du blev en gång kallad ful och det överröstar alla andra.
 
Varför är det så att det kan gå hundra positiva händelser på en negativ händelse? Varför väger det negativa tyngre och skriker högre? Det är självklart inte alltid så men jag har sett ett visst mönster av detta både hos mig själv och andra jag känner. I terapin jobbar vi nu med ett kapitel som handlar om att samla på positiva känslor och erfarenheter. Tänk dig att du ska göra minst en aktivitet som du mår bra av (tycker är roligt, gör dig stolt, får dig intresserad osv) varje dag. Frågar som man kan ställa sig är till exempel: Går dina dagar på rutin? Vad tycker du faktiskt är roligt att göra? Tycker du fortfarande att det är roligt att göra det här eller behöver du hitta något nytt?
 
I grunden handlar det om att vi gör för få saker som vi mår bra av, för få timmar spenderade på att göra oss själva glada och rofyllda och vi samlar på oss för tunga ryggsäckar av stress, slit och slängbara erfarenheter och självkritik.
 
Kay Pollak skriver: min syn på verkligheten är inte samma sak som den faktiska verkligheten
Jag lägger till: min syn på verkligheten blir vad jag gör den till.
 
 
 

</div