Smilefellan

En blogg om personlig utveckling

Det här med att varva ner

Publicerad 2018-06-28 10:00:00 i Personlig utveckling, Psykisk ohälsa,

 
I perioder blir jag väldigt upp i varv. För många intryck och påfrestningar gör att hjärnan sätter in högre och högre växel tills jag går på snabbspols-knappen. Det leder till att jag blir disträ (på grund av många bollar i luften samtidigt) och till att jag inte vågar sakta ner (för att jag då känner hur nära kraschen jag är). Jag pratar snabbare och om allt möjligt, kan byta samtalsämne så många gånger att jag tillslut inte vet vad det var jag tänkte säga - medan jag säger det. Jag spänner musklerna och kan inte sitta still. Jag börjar tänka konstiga tankar och det känns som att jag ser livet genom en bubbla. Mest av allt spinger jag på, i full fart medan den där rädslan för att krascha infinner sig i kroppen och gör att jag bara springer fortare i ett försök att undvika den. Vad behöver jag göra då? Jo, varva ner. Hur gör man det då? Ja, det är där individualiteten kommer in och även en annan aspekt: övningen.
 
Vad som gör oss lugna är individuellt. Och ibland vet vi inte med oss vad som funkar redan från start utan vi måste testa oss fram, öva och ge olika saker en chans att hjälpa oss. Ett exempel är yogan för mig. När jag inte gjort yoga på ett tag och pappa märker att jag börjar bli lite väl energisk och snabbspringande, så säger han åt mig att göra yoga. "Det hjälper inte" svarar jag då och tror helt och fullt på mig själv. Sen en dag testade jag att köra ett yogapass, och jo minsann, visst blev jag lugnare och landade i mig själv tack vare den. Ibland kan saker som man inte "tror" ska funka, faktiskt funka. Men det vet man ju inte förrän man gett det en chans. Jag hade lika gärna kunnat sätta mig sticka, målat mandalas, läsa en bok, mediterat, spelat tetris på mobilen eller lagt mig i badet och lyssnat på en podcast. Listan på förslag kan göras lång, det finns fler alternativ än de jag just namgett.
 
Vikten av att varva ner är att vi hinner känna vad som känns. Vilka känslor har jag egentligen i kroppen? Vi ser på de uppgifter vi har att göra på ett annat sätt. Istället för att ha tio bollar i luften samtidigt kan vi med lugn och ro plocka upp en i taget och se vad som behöver göras just för att den bollen ska fungera. Vi får en chans att koppla bort omvärlden och kan förhoppningsvis för en stund slippa oro och vardagstankar. Vi sänker vår puls. Kroppen slipper vara i konstans stressläge om vi faktiskt hittar lugnet i oss själva. Vi får även lättare att hitta den där lugna sinnesstämningen i stressiga situationer om vi har övat på att hitta samma sinnesstämning innan själva situationen sker. Så om jag tränar på att lugna ner mig med yoga, och vet hur det känns att ta tre djupa andetag och känna hur kroppen och sinnet landar, så kommer jag i stressiga situationer lättare dra mig till minnes hur jag ska andas och hur jag ska göra får att landa i samma känsla där och då. Övning ger färdighet.
 
Det är jättesvårt att gå från överenergisk till avslappnat. Vad jag har lärt mig av egen erfarenhet är att 
 
1. Inte lita på mina egna ursäkter, som när jag sa att "Yoga minsann inte alls funkar". 
 
2. Gå emot känslan. Det är läskigt att varva ner när man är mitt uppe i att springa för fullt, för då kanske man hinner känna hur jobbigt det faktiskt är att springa. Kanske mår jag inte så bra som jag tror, jag har bara inte känt efter förrän nu? Våga gå emot rädslan, och våga gå emot stressen. 
 
Kortsiktigt så kan det kännas kluvet, obekvämt, läskigt och onödigt men i längden kommer det hjälpa dig så att du kan fortsätta framåt men i en hållbarare takt - och hjälpa dig undvika att springa rätt in i väggen.

Tekniska problem

Publicerad 2018-06-21 10:16:57 i Allmänt,

Som ni kanske har märkt så är det lite tekniska knasigheter med bloggen just nu. Jag har spårat problemen till mobilappen och ska försöka ordna upp oredan så snart jag kan. Ha tålamod. God läsning x.


När familjen blir påverkad

Publicerad 2018-06-21 10:11:38 i Psykisk ohälsa,

Det här är ett ämne som jag egentligen inte kan skriva om på bästa sätt eftersom jag står på en sida av en sjö och min familj står på den andra sidan sjön. Sjön är i det här sammanhanget en metafor för min psykiska ohälsa. Det jag menar är att jag ser på min psykiska ohälsa på ett sätt medan min familj ser på den på ett annat sätt... Jag tänkte iallafall skriva lite om det här med att ens familj, och man kan definiera ordet familj på många sätt (föräldrar, syskon, mormor/farmor, vänner, kusiner, husdjur osv), påverkas av att man själv mår dåligt. 
\n
\n
 
\n
När jag var yngre så pratade jag inte om hur jag mådde på samma sätt som jag gör idag och det var delvis för att jag inte ville oroa mina föräldrar över att jag mådde dåligt. Nu för tiden jag mycket mer öppen om mitt mående men det är framför allt för att jag blivit mer eller mindre tvingad till att prata om hur jag mår i och med att mitt mående blev så pass mycket sämre för några år sedan.
\n
 
\n
Min psykiska ohälsa drabbade inte bara mig, utan även alla som bryr sig om mig. När man är mitt uppe i ångesten så tänker man inte på familjen, åtminste inte jag. Jag tänkte på min älskade familj så länge jag hade ett eget val, kontrollen över mina handlingar, men tillslut var det som att det bara fanns jag i hela universum och det enda jag kunde och skulle göra var att försöka ta livet av mig. Jag glömde helt bort att jag hade en familj som brydde sig om mig och som dagligen var oroliga för att jag skulle lyckas med mina självmordsförsök. Efteråt kom jag tillbaka till verkligheten och insåg hur mycket jag sårade dem men i stundens hetta försvann de ur mitt medvetande - men jag försvann aldrig ur deras. Jag har heller aldrig sett mig själv utifrån. Jag har inte legat sömnlös och oroat mig för att jag ska dö eller hälsat på mig på psyk och knappt fått kontakt genom medicineringarna som gjorde mig så groggy att jag inte orkade gå upp för en trapp utan hjälp eller inte klarade av att besvara en kram. Jag minns överhuvudtaget inte detta mer än vad jag har fått återberättat. Mina föräldrar minns. De såg mig utifrån när jag mådde som dåligaste och på nått sätt tror jag att det var jobbigare för dem än för mig. Misstro mig rätt, det har varit ett helvete för mig också men någonstans så skapar hjärnan skyddsmekanismer för att klara av allt det jobbiga. Jag har blockerat ut mycket av det allra hemskaste och dessutom var jag många gånger så medicinerad att jag inte mindes mer än här och nu. Det som numera håller mig vaken om nätterna är mitt dåliga samvete. Jag har öppnat en dörr av oro hos hela min familj och vänner som jag helst skulle vilja hålla stängd. Oron över att jag ska ta livet av mig, oron över att jag ska ge upp.
\n
 
\n
När jag började jobba för livet, försökte ta mig tillbaka och bestämde mig för att hålla mig vid liv så gjorde jag det inte för min egen skull. Inte från början. Nu kan jag känna att jag även vill leva för mig själv men i början slutade jag med mina självmordsförsök för att jag såg hur det sker på min familj. Vi höll på att gå sönder allihop. Och jag ville inte ha sönder dem jag älskar. Att älska mig själv är svårt men att älska min familj gör jag villkorslöst och utan tvekan. Så jag bestämde mig för att leva för dem. Jag vägrade tänka att jag skulle leva för mig själv, för min egen skull (det var inte värt nått för mig) men för min familj kände jag att jag kunde stå ut genom ett smärtsamt liv om det gav dem ett bättre liv. I slutändan tror jag att vi har blivit starkare som familj av allt som vi har gått igenom. Utan min sjukdom så hade jag nog aldrig öppnat mig och kommit så nära min familj som jag idag har gjort. Istället flyttade jag långt hemifrån och försökte distansera mig från alla som brydde sig om mig. Utan min sjukdom hade jag nog varit väldigt ensam fortfarande.
\n
 
\n
Jag önskar dock än idag att jag kunde ta bort mina föräldrars oro. Det går ju inte, de är föräldrar precis som alla andra och kommer alltid oroa sig över mitt välmående - men när jag ber om att få vara ifred när jag är upprörd så måste de överväga om de tror att jag ska göra mig illa innan de lämnar mig ensam. Det är en oro jag helst skulle vilja att de slapp. 
\n
\n
 
\n
\n
Förra året gav jag mina föräldrar en ljuslykta i julklapp som jag pysslat ihop själv. Själva ljuslyktan är rätt okomplicerad, en glasburk som jag målat och fyllt med stenar. Det jag egentligen gav dem var ett löfte som står på skylten: "jag tänker fan inte ge upp". När jag lovar något så vill jag verkligen hålla det och jag hade aldrig gett dem detta om det inte vore för att jag bestämt mig. Jag kommer aldrig kunna ta bort all deras oro, sorg eller smärta. Jag kommer inte kunna plocka bort deras minnen av en nerbruten dotter som ville lämna dem för alltid. Men jag kan genom mina handlingar försöka bevisa för dem att jag tänker hålla mitt löfte.
\n
 
\n
\n
\n
\n
\n
\n
 
\n
Ett område där min psykiska ohälsa fortfarande påverkar mig rejält inom är att jag är livrädd för att skaffa egna barn, för jag är livrädd över att kanske behöva gå igenom samma sak som mina föräldrar har gjort med mig. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Att som förälder stå på andra sidan sjön och inte kunna påverka vad som händer måste vara en fruktansvärd tortyr. Min syster sa en gång till mig: "tänk om det hade varit jag". Den tanken bär jag med mig för den tog så hårt. Jag hade aldrig släppt henne ur mitt sikte, med rädsla för att förlora henne. Då insåg jag hur mycket det måste ha, och fortfarande, påverkar dem som älskar mig. Det jag kan göra och det enda jag kan göra för att få bukt med mitt dåliga samvete över den skada jag orsakat, är att leva mitt liv på ett sätt som jag mår bra av. Att visa att jag mår bra tror jag är den bästa lindringen till de som bryr sig om mig. - Fast vad vet jag? Jag står ju på andra sidan sjön!
\n





Om

Min profilbild

Felicia

Hej och välkommen till min blogg! Jag som äger bloggen heter Felicia, är 22 år och skriver framför allt om personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Jag har ingen utbildning inom detta utan skriver utifrån egna lärdomar och erfarenheter. Nya inlägg kommer i vanliga fall ut varje torsdag. God läsning! x

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela