Smilefellan

En blogg om personlig utveckling

Att visa eller att inte visa mina ärr

Publicerad 2018-03-15 08:19:00 i Psykisk ohälsa,

 
Svaret är enkelt. Jag visar dem till vardags dels för att de är rätt svåra att dölja (speciellt det största som syns på bilden eftersom jag inte får sminka över det än under läkningsprocessen) men också för att de är en del av mig och jag vägrar backa, vägrar dölja den delen av mig för att andra ska känna sig mindre obekväma. Jag skrev ett inlägg och mina ärr tidigare och då berättade jag om hur jag ibland på exempelvis krogen ljög och sa att ärren kommer från en olycka eftersom jag inte orkade ta hela "självskadehistorien" med fulla främlingar, läs inlägget här. Nu för tiden ljuger jag aldrig. Jag säger som det är, det är självskador jag har i ansiktet och ibland berättar jag mer och ibland avslutar jag diskussionen där. Det är min rätt att bestämma hur mycket jag vill dela mig av och inte. Bara för att min historia syns väldigt tydligt i mitt ansikte betyder det inte att alla får ta del av den hur som helst. MEN, jag har slutat gömma mig. Jag kan gå på stan utan smink. Ibland tittar folk på mig en extra gång och hade jag inte haft mina ärr så hade jag nog trott att se kollade in mig för att de tyckte jag såg bra ut, numera funderar jag alltid på om det är ärren de ser och inte mig. Tyvärr är det så. Kanske spanar nån kille faktiskt in mig men jag tror nästan alltid att det är ärren de ser istället för mig. Jag tänker dock alltid stå rakryggad och stolt. 
 
För några somrar sedan ramlade jag med cykeln och skrapade upp halva kinden och hela hakan. Jag gick med gigantiska plåster som täckte halva ansiktet och såret blev sedan världens största sårskorpa. Jag kunde inte sminka bort den hur jag än hade försökt. Men jag försökte inte ens. För jag skämdes inte. Jag hade ju ramlat med cykeln, det var en olycka. Folk tittade men jag lade ingen vikt vid det alls. Den olyckan såg mycket värre ut än vad mina självskadeärr gör idag, ändå är det psykologiskt mycket svårare att gå på stan med ärr som jag vet kommer från självskador än stora sårskorpor från en olycka. Det är samma sak egentligen, jag ramlade på cykeln och jag ramlade i livet. Ingendera har jag valt, ingendera har jag egentligen gjort med flit. Många antar nog också att mina ärr i ansiktet nu är från en olycka men eftersom jag själv vet så blir det psykiskt jobbigare att stå rätryggad och känna att jag har ryggen fri, att det inte är "mitt fel". Så ja, jag dömer mig själv rätt hårt ibland men jag försöker att låta bli. Bland annat genom att inte dölja vem jag är. Jag ljuger inte om var ärren kommer ifrån om nån frågar och jag går utan smink när jag känner för det. Jag är lika vacker nu som innan allt detta. De som står mig närmast säger att de knappt ser mina ärr längre. Själv så glömmer jag faktiskt oftast att de är där. Hud är bara hud. Jag är stolt över den jag är. Jag tänker inte dölja mig.

Kommentarer

Postat av: Carola

Publicerad 2018-03-15 16:19:27

Tack fina du! Kul att du hittade mig så att jag också kunde hitta din blogg. Så skönt att du slutat skämmas och börja vara ärlig om självskadorna. Jag försöker också att vara ärlig om min psykiska ohälsa när människor frågar något och svaret är psykisk ohälsa. Ibland orkar jag inte gå in på det, men inte för att jag skäms över den psykiska ohälsa. Heja dig som tagit det steget framåt <3. Massa kramar <3

Svar: Ja så är det, ibland orkar man inte ta diskussionen av andra skäl. Det är ju knäppt att man ens kommer på tanken att skämmas från första början, vem skäms över ett brutet ben liksom? Kram
Felicia

Postat av: Annie

Publicerad 2018-03-15 16:57:26

Bra inlägg och modigt av dig att Du delar med dig! :)
Vad bra att du har kommit till den punkten nu och att du är stolt över dig själv :)

Fint skrivet!

Kramar

Postat av: Anna

Publicerad 2018-03-15 18:44:30

Så starkt av dig <3

Postat av: Felicia Floria

Publicerad 2018-03-16 19:24:52

Stå rakryggad och va stolt <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Felicia

Hej och välkommen till min blogg! Jag som äger bloggen heter Felicia, är 22 år och skriver framför allt om personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Jag har ingen utbildning inom detta utan skriver utifrån egna lärdomar och erfarenheter. Nya inlägg kommer i vanliga fall ut varje torsdag. God läsning! x

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela