Lär känna dig själv genom associationsövningar

Jag vet inte om jag har nämnt detta tidigare i bloggen men jag går i en form "arbetsträning" där vi jobbar med oss själva, tränar på att ha rutiner och ta ansvar för att sedan kunna gå ut i praktik, jobb eller studier. Vi gjorde bland annat en intressant övning som var både jobbig och nyttig. Det handlar om att man får ett papper med halva meningar som man själv ska fylla i slutet på, gärna så snabbt som möjligt med det första man kommer på - det första som ploppar upp i huvudet. Meningarna kan vara likt: 

"Jag är..." 
"Mitt favoritämne är..."
"Jag blir osäker när..."
"Jag kan..."
"Jag känner mig trygg..." 
"Min favoritmat är..." 
"Jag beundrar mest.." 
"Jag ser fram emot..." 
"Jag har lärt andra..." 
"Min favorit musik..." 
"Jag är bra på..." 
"Jag hoppas att..." 
"Mina vänner säger om mig..."
"När jag blir äldre kommer jag.. "
"Jag tror.."
"Jag tycker att folk.."
"Jag vågar.."
"Min önksan.."
"Livet är.."
 
Tanken är att man ska lära känna sig själv lite bättre av att se vad och hur man associerar vid påståendena.
 
För min egen del blev det jobbigt. Resultatet av mina färdiga meningar blev negativa och svarta. Jag associerade nästan allt med min sjukdom och mitt dåliga mående. På ett sätt var det väldigt bra för mig att se resultatet eftersom jag inte innan var medveten om hur ofta jag ser livet genom filtret av min depression eller psykiska ohälsa. Jag insåg framför allt att jag verkligen inte är helst frisk i mina tankar. 
 
Anledningen till att man ska göra uppgiften  snabbt och  utan att tänka  efter är för  att om jag till exempel inte hade skrivit det första som kom upp utan funderat en stund på mina svar så skulle det såklart sett annorlunda ut, jag hade förskönat mina associationer och skrivit mycket lättsammare meningar. För att till exempel inte väcka oro hos andra  så filtrerar jag bort mina allra mörkaste tankar. Bara för att jag i vanliga fall filtrerar bort de mörka tankarna betyder det ju dock inte att de inte finns där. Och vad gör dem egentligen med mig? Om min första association till att se mig i spegeln är att jag är ful och inte borde få finnas, om tanken kommer snabbare än filtret hinner reagera. Vad gör dessa ord med mig? Dessa impulsiva tankar som vi inte har någon kontroll över? Visst, man kan välja att inte lyssna på dem men av vilken anledning är dem där? Och hur påverkar dem, utan att jag fattar det själv, hur jag ser på mig själv och världen? Hur jag ser på och lever livet?
 
Denna uppgift väckte med andra ord en hel del tankar och funderingar hos mig. Vad väcker den hos dig? Lägg gärna till fler påståenden innan du testar att fylla i dem.
 
Personlig utveckling, Psykisk ohälsa | | 4 kommentarer |

En idiotisk tanke

Vet ni vad jag har för dum tankevana? När någon frågar mig om mina ärr i ansiktet likt "Vad har hänt i ditt ansikte?" och jag svarar som det är "det är ärr från självskador" så.. trumvirrvel för här kommer den mest idiotiska tanke någonsin.... så vill jag be om ursäkt för att jag förstör stämningen. Alltså på riktigt, har ni hört något så totalt meningslöst ever?! Jag känner mig alltså som en party pooper eftersom reaktionerna väldigt ofta blir tystnad, harklande och ett kort, jaha ursäkta att jag frågade. All lättsamhet dör ut av att jag nämner mitt tunga förflutna. Det är inte konstigt, det är ett tungt förflutet och troligen menar de inget illa utan känner med mig och vill inte såra mig på något sätt. Troligen vet de inte riktigt hur de ska reagera och vågar inte säga för mycket med rädsla råka vara respektlösa. Jag vet även med mig själv att jag ofta ger ett "ställ inga fler frågor tack"-intryck när jag får frågor om mina ärr. Känner jag inte personen i fråga så väl så är jag inte ett dugg intresserad av att dela med mig av jobbiga detaljer av min historia. Så visst, jag kanske inte gör situationer lättare av att jag släpper till så lite på detaljerna men om jag nu ska "give myself a break" och inte racka ner på allt jag gör så är huvudpoängen detta: det är inte mitt fel om stämningen blir lite off av att jag nämner självskador. Hade jag suttit i deras skor hade jag troligen reagerat likadant. Poängen är att jag inte borde känna att jag gör något fel, jag borde definitivt inte få impulsen att be om ursäkt femton gånger för att jag råkar förstöra stämningen i tre minuter. Jag, som bloggar så gott om att man ska stå med ryggen rak och våga vara sig själv, har lust att sjunka genom jorden många gånger när folk frågar om mina ärr. Inte för att jag nödvändigtvis skäms för ärren, då hade jag gjort ett bättre jobb med att sminka över dem, men för att stämningen går från toppen till katastrof på fem snabba sekunder.
 
Jag vill självklart jobba bort denna (o)vana men frågan är hur? Ett första steg är att bli medveten om sitt mönster, ett andra steg är kanske att bestämma ett mantra som man ska byta ut de negativa tankarna med? Till exempel "de uppskattar min ärlighet" och sen bara öva, öva, öva tills den nya vanan sitter. Har ni några andra förslag?
 
Psykisk ohälsa | | 3 kommentarer |

Kropp & själ tar upp Lycka vs Mening

Kommer ni ihåg inlägget Vem har sagt att du måste vara lycklig? Som Emily Esfahani Smiths Ted-talk: There's more to life than being happy och handlar om att man istället för att sträva efter lycka bör sträva efter att hitta mening i sitt liv (går att läsa om du klickar här). Nu har radioprogrammet Kropp & själ tagit upp samma tråd i sitt avsnitt Glöm lyckan! Sträva efter mening istället, från den 3 April (går att lyssna på här).
 
 
Tänker du nu att åh nej, ett 55min program orkar jag inte lyssna på? Ja tur för dig, för här nedan har jag plockat ut de godaste bitarna. 
 
Kropp och själ tar upp en hel del som liknar det Emily Esfahani Smith pratar om. Den psykiska ohälsan ökar och är den vanligaste anledningen till sjukskrivning. Frågeställningen är om det är dags att rikta om fokus från lycka till mening..? Nått som gör att motivet till att man går upp på morgonen inte är för att det är härligt, utan för att man är en del av ett sammanhang, kugge i ett större hjul, ett viktigt bidrag til en bättre värld. Kanske är det plikt, kall och värdnad av traditioner som kan bidra till ens livs mening snarare än fokus på personlig utveckling.
 
  • "Vad ska man göra av sitt liv?" Detta skrev Åke Iggström när han startade en reflektionsgrupp, för att träffas och reflektera över vad man ska göra av sitt liv, vad man bör sträva efter och andra livsfrågor. Ska man söka mening eller sträva efter lycka? En sak som en deltagare i gruppen sa var att lycka är något som kommer utifrån, mening kommer inifrån. En annan påpekade att mening får man genom att känna att "jag kan göra nytta för andra människor", samt ställer sig frågan om man kan vara lycklig utan att känna mening respektive känna mening utan att känna lycka?
  • Sven är professor i psykologi på Universitetet, samt författare och samhällsdebattör. Sven pratar om instrumentalisering, något som han själv är stark kritisk mot, och innebär att det finns mycket i samhället som har ett värde i sig men som vi i det moderna samhället har omdefinierat till att bli ett medel för något annat. Han tar upp barnens lek i skolan som exempel. Att leka är meningsfullt i sig för ett barn men när vi i vårt nyttoinriktade samhälle motiverar rastens springlekar med att de ökar inlärningsförmågan, då tar man bort värdet av själva leken och reducerar det till att bli något annat. Rörelse och lek blir ett redskap för att uppnå bättre skolresultat och inte ett mål i sig. Hans grundtes är att vår strävan efter utveckling och optimering av oss själva bara gjort oss självupptagna. Istället för att jaga efter vår egen konstruktion av lycka så borde vi koncentrera oss på att göra saker som är meningsfulla, saker som betyder något även för andra och inte bara oss själva. Goda handlingar, menar Sven. Forskning inom psykologi och filosofi visar att för att något ska kännas meningsfullt så räcker det inte bara att göra något för egen vinning. Det behöver inte vara stora handlingar som att resa till u-länder och rädda sjuka barn. En meningsfull handling kan räcka med att prata med sitt barn efter skolan.
  • Ann Langius-Eklöf, professor i omvårdnad vid Karolinska institutet, gjorde en upptäckt när hon som sjuksköterska mötte svårt sjuka cancerpatienter. Hon upptäckte att de inte mådde så dåligt som hon hade trott. Många fann istället nya glädjen i livet och hanterade sin sjukdomssituation på ett värdigt sätt. Det gjorde henne nyfiken på att studera mer för att förstå den komplexa människan. Där läste hon om Aaron Antonovskys, som var en medicinsk sociolog, salutogena modell och hans begepp om känsla och sammanhang. Antonovsky undrade varför människor har hälsa och mår bra trots att de varit utsatta för otroligt påfrestande situationer. Han började med att studera kvinnor som suttit i koncentrationsläger och fann att många av dem mådde bra trots sin historia av att sitta i koncentrationsläger, och undrade hur det kom sig. Han ställde sig frågor kring hur människor kan överleva trots påfrestande situationer, för det gör vi, och vad består det här av? Han kom fram till att det handlade väldigt mycket om att ha en känsla av sammanhang och om känslan av sammanhang är hög eller god omkring en så har man en förmåga att hantera dessa påfrestande situationer. Känslan av sammanhang handlar om mitt eget övergripande förhållningssätt till livet utifrån hur begripligt, hur mycket jag förstår av det jag har runtomkring mig, och hur hanterbart och hur meningsfullt jag ser mitt liv som. Ann har själv tittat på patienter som har en förmåga att känna en högre känsla av sammanhang, dvs har en mer begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i sitt liv, och studerar om de har ett bättre välbefinnande. Enligt henne är forskningen helt enig om att det finns ett samband mellan hur man mår i relation till en sjukdomssituation med att det hänger ihop med sin grad av känsla av sammanhang. De patienter som har denna känsla av sammanhang anpassar sig bättre till sin sjukdom.
  • Ann-Kristin Mimmi Eriksson har forskat om människors hälsa med fokus på de existentiella frågornas betydelse för hur vi mår. I samband med utmattning så drabbas många av en känsla av meningslöshet, när orken och lusten för allt plötsligt tagit slut. Man ställer sig frågorna: Vad gör jag nu? Var hittar jag mening nu? Hur hittar jag värde nu? I en studie intervjuade hon 5 patienter som var sjukskrivna för utmattning i 2-8 år, samt 7 vårdgivare, alla delaktiga i ett rehabiliteringsprogram som på prov inkluderat samtal om livets stora existentiella frågor. Vårdarna uttryckte själva att de hade sett att det var vanligt hos denna typ av patientgrupp att uttrycka en existentiell problematik som man behövde få prata om, det fanns ett behov och att dessa frågor behövdes jobba med och bemötas. Patienterna beskrev sin situation som att de hamnat i en återvänds gränd, att de var maktlösa och kunde inte ta sig därifrån. De hade försökt med alla medel de kände till och de kände att de hade fastnat. De beskrev det ocskå som att det var i en skuggvärld mellan liv och död. Som tillägg till patienternas regelbunda rehabilitering gavs de även möjlighet att diskutera större existentiella frågor, exempelvis livsval, varför livet inte blev som man tänkt sig, hur man nu ska hitta mening samt hur man kan omtolkla mening och se det på ett annat sätt än man gjort tidigare. Genom att samtala med andra i samma situation, genom att både ha individuell terapi och gruppterapi, så lärde de sig att sätta ord på denna aspekt. De fick även lära sig nya sätt att uttrycka detta än med språk genom exempelvis bild- eller musikterapi. Ann-Kristins studie resulterade i att vårdpersonalen berättade att de såg förändring hos de deltagande patienterna. De blommade upp och gick från att må väldigt dåligt till att börja se ett hopp och en framtid. Att få prata om, omvärdera och sätta ord på de existentiella frågorna blev en förutsättning för deltagarna att komma vidare, genom att de fick se att det finns andra sätt att leva på, andra sätt att se livet på än vad de gjorde i innan.
  • Nancy Morrow-Howell, professor vid Washington University, har i flera olika studier undersökt hur äldre påverkas av att ägna sig åt volontärsarbete efter pensionen. En stor förändring i livet som kan sätta synen på dig själv på spel är när du ska just lämna ditt jobb och bli pensionär. Samtidigt som du säger hejdå till arbetsuppgifter, kollegor och kontorsplats så tappar en stor del av din identitet när du slutar arbeta. Nancy med kollegor följde volontärer som hade i uppgift att vara med under lektioner på skolor i deras bostadsområden, och studerat hur deras hälsa förändrats under tiden. Man mätte volontärernas fysiska, psykiska och kognitiva hälsa. Nancy och hennes kollegor jämförde sedan dessa resultat med data samlat från andra äldre som inte ägnad sig åt volontärarbete. De Nancy och hennes kollegor kunde se var att de äldre som ingått i volontärgruppen hade bättre hälsa redan från början än icke volontärerna. Kanske var detta en anledning till att just de engagerade sig i volontärarbete från första början. Men det mest intressanta resutlatet var att de som arbetat som volontärer hade bibehållit eller till och med förbättrat sin hälsa i större utsträckning än icke volontärerna. Volontärerna hade mindre krämpor och mådde bättre psykiskt än kontrollgruppen. Nancy säger att det är tydligt att volontärarbete är bra för människor, men att deras uppgift nu är att ta reda på varför. Hennes teori är att förutom att volontärarbetet på skolorna innebar att de äldre var både fysiskt och kognitiv mer aktiva (fysisk aktivitet leder till bättre mående både fysiskt och psykiskt), så tror Nancy att det handlar om att mötet och arbetet med barnen gav de äldre en ny mening i livet. 
 
Upp