Bältad

 
 
Jag vill börja med att säga att det jag skriver här är mina personliga åsikter och jag vill inte på något sätt vara respektlös eller för den delen betvivla de utsagor som delats med av i uppdrag granskning. Det är så väldigt viktigt att felaktiga handlingar, speciellt inom sådana beroendeställningar som den slutna psykiatrin är, kommer fram och granskas. Det här är ett väldigt personligt inlägg så var förstående.
 
Jag såg nämligen på twitter att uppdrag granskning skrivit en artikel om vittnesmål från den slutna psykiatrin angående bältesläggning. Dessa vittnen delade med sig av gripande historier och vill man läsa hela artikeln kan ni klicka här. När bältesläggning går fel, så går den verkligen fel. Det kan sätta djupa spår som är svåra att bli av med. Jag har fortfarande jobbiga minnen från mina egna bältesläggningar och låt oss göra en sak klar: bältesläggning är alltid ett övergrepp. Man tar ifrån en person sin rätt att vara fri. Punkt. Därför är det så otroligt viktigt att bältesläggningar, när de i de värsta fall behövs, sker korrekt och med så mycket respekt gäntemot personen som bältas som möjligt. Därför behövs insyn och därför behövs vittnen som de fem personer i uppdrag gransknings artikel. Felen behöver komma fram.
 
Jag vill dock dela med mig av min historia av denna sort. Jag tror att det för en person som inte har erfarenhet av psykisk ohälsa, slutenvård och tvångsbältningar kan låta väldigt extremt att spänna fast något vid en säng mot hens vilja. Det låter ju precis som det är, ett övertramp. När kan man rättsfärdiga något sådant, kan man undra? För någon med lite mer insyn i hur en psykisk sjukdom kan te sig, så är situationerna mer komplexa än att det är rätt eller fel. Mina bältesläggningar räddade mitt liv. Jag känner än idag en stor rädsla för att bli fasthållen. Jag minns hur jag bönade och bad om att de skulle släppa mig och hur jag slet i rämmarna tills jag var genomsvettig. Men jag minns också hur de torkade svetten från min panna med en fuktig handduk. Jag minns hur en vårdare som hindrade mig från att konstant bita mig i läppen använde ett finger för att hindra mig från att bita och med det andra fingret torkade bort mina tårar. Jag minns hur de släppte loss mig ett ben och en hand i taget när jag hade lugnat ner mig och behövde gå på toa.
 
Det är aldrig lätt att frihetsberöva en annan människa. Det är inte lätt för dem som gör det och det är absolut inte lätt för den som råkar ut för det. Min åsikt är den att det ibland behövs. Hur hemskt det än är så är jag tacksam över de gånger de bältade mig. Det är en av de värsta saker jag varit med om, men jag lever idag tack vare att andra tog över ratten när jag inte klarade av att styra själv. Jag vill på något sätt lyfta fram även de gånger då bältningarna går som de ska, då de räddar liv. De vårdare jag mötte i vården gick inte över gränsen mer än vad de behövde för att rädda mitt liv. Inom debatten om huruvida man ska använda bältesläggningar eller inte så anser jag detta: bältesläggningar är varken rätt eller fel, de bara är. Ibland är de nödvändiga men helst av allt ska man försöka hitta andra alternativ, för bältesläggningar sätter ALLTID spår.
 
 
Krönikor, Psykisk ohälsa | | 5 kommentarer |

Att välja livet

Att välja livet. Ibland kan det valet ligga så pass på gränsen till varandra att det enda som avgör är vilken buss som kommer först, den till en ensam lägenhet eller den som går hem till föräldrarna.

Du går fram och tillbaka mellan busshållsplatserna, stannar mitt emellan och gråter för att den ena sekunden välja att dö och den andra välja att leva. Fram och tillbaka går du mellan busskurerna likt dina tankar går mellan valmöjligheterna.

Bussen kommer. Du stiger på. Du hoppas att folk misstar dina tårfyllda och rödsvullna ögon mot en förkylning. Du har gjort ditt val, du åker mot livet. Om livet väljer att släppa in dig, det vill säga. Och det gör det. Livet öppnar dörren och livet kramar om dig. Livet tar av dig dina snöblöta kläder och ger dig nya, torra och varma. Livet gör en varm brasa och livet ger dig mat. Livet är en hund som slickar dig i ansiktet och föräldrar som släpper in dig. Livet är när du väljer rätt buss och livet är när du går till terapin och säger sanningen. Livet är när du gråter och när du skrattar och ibland när du inte vet alls vad du känner. Det är ett aktivt val. Du måste göra det varje dag. Välja rätt buss, välja att leva. Tillslut kanske du inte ens märker av att du gör det.

Krönikor, Psykisk ohälsa | | Kommentera |

Kära psykiska sjukdom

Kära psykiska sjukdom, jag hatar dig.


Jag vet att du lär mig något nytt om mig själv nästan varje dag. Jag vet att du visar mig hur jäkla stark jag kan vara. Jag vet att du har fått mig att bli mindre fördomsfull och mer förstående mot andra. Men jag kan inte för mitt liv glädjas åt att du valt just mig.

Det har aldrig varit tydligare för mig än just nu hur stark och envis jag är. För jag måste vara det. Det är vad som tar mig igenom de allra värsta, fruktansvärda dagarna. Jag är så stolt över mig själv för att jag fortfarande orkar leva. Men det är inte sjukdomen som gjort mig stark, för stark har jag alltid varit. Envis har jag också alltid varit. Det sjukdomen försöker få mig att tro och känna är svaghet. Den försöker övertyga mig att hela kroppen värker längst varje nerv, att hela livet kommer jag värka likt jag gör just den stunden då det är som värst. Den ger sken av att ingenting har mening, allt är en falsk fasad och att jag är den enda i världen som ser det, som ser sanningen, ser världen för vad den egentligen är - smärta och meningslöshet. Och det faktum att ingen annan förstår det, det faktum att alla andra tror på "lögnen" och fasaden, gör mig till den ensammaste i världen.

Egentligen är det sjukdomen som är lögnen. Som är den falska fasaden och skenet som bedrar. Det är så fruktansvärt svårt att se förbi, se bortom och över sjukdomens murar. Att bita sig igenom smärta och inåtvända skrik för att man hoppas att det ska finnas nått mer och bättre. Jag hoppas att jag ska finna det alla andra verkar se. Meningen. Andningen. Lugnet.

Så, kära sjukdom. Jag hatar dig för allt du är. Jag hatar att du får mig att älta gamla minnen, jag hatar att du får mig att känna mig svag och jag hatar att du får mig att se det negativa och tragiska i min omgivning. Och jag kan inte för mitt liv varken förstå eller glädjas åt att du valt just mig.

Krönikor, Psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp