Novell: Savannelefanten Lola

På grund av jakten efter elfenben och levnadsområdets omvandling försvann savannelefanten från många regioner av sitt ursprungliga levnadsområde. Det gäller främst västra Afrika. Den största populationen förekommer idag i östra och södra Afrika men även där är den ofta begränsad på nationalparker och andra skyddsområden. 

 

Hennes namn är Lola, hon är en savannelefant och bara en av flera elefanter som jagas för sina betar. Jag hade turen att få lära känna henne. 

 

Mitt namn är Abasi och jag jobbar för en organisation nära min by, där tar vi in elefanter som är skadade eller uttorkade och hjälper dom tills dom kan klara sig själva ute i naturen igen. Elefanterna kommer självmant till oss, dom vet att vi har mat och vatten här och ibland tar dem med sig flera elefanter. Under de senaste veckorna hade jag kommit närmare en av elefanterna, som befann sig i vårat läger på grund av skador vi inte visste hur hon fått och därefter blivit uttorkad. Jag hade döpt henne till Lola och för varje dag som hon blev friskare gladde det mig, hon var en ståtlig och vacker elefant men hon längtade tillbaka ut till naturen. 

 

Några dagar innan Lola skulle bli utsläppt hade vår organisation blivit uppköpt av en industri som var ute efter elfenben. Vi som arbetade hade inget val, för att få behålla jobbet var det ett måste att lyda ägarna, men dessa ägare såg inte till elefanternas bästa. Jag trodde att flera av mina arbetskamrater skulle reagera som jag, att det vi jobbat för alla dessa år nu blivit till det vi kämpade mot. Men behovet av pengar till mat för att mätta alla hungriga munnar där hemma gjorde att de fortsatte gå till jobbet och lyda order. 

 

En dag när jag kom till jobbet och skulle titta till Lola låg hon på marken. När hon fick syn på mig såg jag i hennes ögon att hon blev glad att se mig men hon låg kvar, trött och långt borta, med sina betar avsågade. Jag gick fram till henne, försiktigt så att jag inte skulle skrämma henne men ivrig att komma fram och trösta henne. Hon rörde vid mig med sin snabel och jag strök med handen över hennes sträva elefanthud och såg in i hennes ögon som så många gånger lyst upp när jag hälsat på henne men som nu bad mig att hjälpa henne. Hon hade blivit skjuten med bedövning men efter ett tag piggnade hon till och jag lyckades få henne att resa sig upp. Jag var lättad för jag visste att många andra elefanter hade skjutits till döds innan betarna sågades av och det var säkert vad som var meningen med Lola också men något måste ha gått fel eftersom hon fortfarande levde och det misstaget var jag tacksam över. Jag lyckades ta mig upp på Lolas rygg och sen gick hon med ostadiga ben ut genom grindarna. Hon gick sakta. Blickarna från de andra arbetarna följde oss hela vägen men jag tittade bara rakt fram, jag ville inte se hur de skämdes över att de inte var dem som gjorde något åt dessa mord. Jag kände ingenting för de här svaga varelserna, slavar för sina pengar. Jag och Lola var, just i den stunden, starkast i världen, det var en sak som var säker. 

 

När vi gått en bit stannade Lola och hukade sig för att visa och hjälpa mig kliva av från hennes rygg. Jag kravlade mig av och ställde mig bredvid henne.

 

- Du är fri nu Lola, sa jag. 

 

Plötsligt fick jag syn på en elefant som kom gående, och en till. Från alla håll dök det upp fler och fler, jag hade aldrig sett så många elefanter på samma plats förut. De närmade sig sakta och jag blev osäker där jag stod. Lola gick fram till dem och dom stannade vid henne, som om dom hälsade. De andra elefanterna hade en synlig respekt för Lola, jag konstaterade att hon stod högt bland elefanthonorna. Jag stod alldeles stilla. Efter att ha blivit vad som såg ut som välkomnad av de andra vände sig Lola återigen om, hon stod nu en bit bort ifrån mig med de andra elefanterna bakom sig. Det var en vacker syn, det var där hon hörde hemma, längst fram i ledet på sin flock. Sen började hon gå mot mig medan de andra stod kvar. Hon kom så nära hon kunde, tittade in i mina ögon och lutade sitt ansikte mot min kind. Jag slöt mina ögon, lutade mig ännu mer mot henne och lyssnade till hennes djupa andetag. Jag visste att det var hennes sätt att visa sin tacksamhet men i den stunden var det jag som var tacksam och det skulle jag vara i hela mitt liv.

Noveller | | Kommentera |
Upp