Heliga Birgitta

Jag har haft syner sedan jag barn. När jag var sju år besökte den heliga jungfrun mig, hon berörde vid min panna med en krona. Och en gång sa Jesus till mig Du ska vila i min gudoms armar. Där ingen köttets lusta är utan bara andens glädje och lust”.

Jag tar en paus, stryker med ena handen över min kjol och fortsätter.

- Numera består mina uppenbarelser av varningsord till dem som lever ogudaktigt, som ridderskapet för deras flärdfulla levnadssätt och kyrkans män för deras brist på andlighet eller bör jag nämna kung Magnus Erikssons naturvidriga sexuella förhållanden med andra män?

Mannen gav mig en varnande blick som sa att det där ska du nog inte gå in på, jag slutade, sedan nickade han och jag fortsatte på det jag pratat om innan.

Den senaste tiden har mina uppenbarelser handlat om att jag ska inrätta en ny klosterorden här i Vadstena. Kristus har hjälpt mig och berättat om villkoren för den nya orden. Han har sagt att i det här klostret ska nunnor och munkar leva vid varandras sida.

Den här gången såg han på mig med höjda ögonbryn, förvånad över det jag just sagt eftersom det är mycket ovanligt att nunnor och munkar lever tillsammans. Det var min biktfader, magister Mattias, som kontaktat ärkebiskopen i Uppsala som tillsatt en kommission för att avgöra om mina uppenbarelser var äkta eller om jag kommit i Djävulens våld. Jag skriver alltid ner mina uppenbarelser och ibland får jag hjälp av magister Mattias. Det var en lättnad när kommissionen utfärdade äkthetsintyget: Birgitta Birgersdotters uppenbarelser har tillkommit på Guds ingivelse. Nu ska jag, min son och två av mina biktfäder, magister Mattias och biskop Alfons, resa till Rom för att få påvens välsignelse att starta en egen klosterorden.

- Du får en vecka på dig, sen åker vi! Sa magister Mattias.

 

Vagnen slutar guppa av hästarnas travande och magister Mattias tittar ut från vagnen.

- Vi är framme! Säger han.

Jag hör folk utanför, jag förstår att dom är nära för hästarna gnäggar och trampar. Dörren till vagnen öppnas av mannen som tagit oss hit. Först bländas jag av ljus som kontrast av den mörka vagnen jag suttit i alldeles för länge, när ljuset bleknar bort börjar människor ta form, många människor. Vi står mitt i ett torg och folk stirrar på oss med främmande blickar när dom går förbi, de är bittra, smutsiga och luktar illa. Jag hör ett konstant ljud av konversationer, hostande, djur som skriker och hantverkare som slår och bygger. Rom är inte alls så förtjusande som jag trott. Jag ser inget annat än förfall i staden och insjukna av digerdöden syns överallt. Mina tankar går direkt tillbaka till när den kom till min stad. Vi hade fått höra att den skoningslösa sjukdomen slagit till i Frankrike och England. Hälften av Englands befolkning hade avlidit på ett år. Den nådde oss när några sjömän såg ett skepp driva redlöst utanför Bergens/en hamn. När de gick ombord på skeppet fanns det inte en levande människa ombord, det beskrevs som ett spökskepp. Alla ombord hade avlidit. Smittan nådde Norge och kom sen till Sverige. Vi fick uppgifter om att antalet präster i Skara stift minskade med 500 till 54 präster. Min son Bengt blev också ett offer för den Svarta döden. När jag vaknar upp från mina tankar och ser alla rester av sjukdomen måste jag blunda. Den svidande känslan av saknaden efter min son är svår att i gnorera men jag blundar hårt och fokuserar på varför jag är här. Biskop Alfons tar mig med mig och min son genom folkmassan medan magister Mattias gör upp med föraren.

 

Vi tränger oss fram och tillslut börjar massan skingra sig och hus tar dess plats. Vi stannar vid en dörr och biskop Alfons knackar på. En vuxen kvinna öppnar dörren och så fort hon får syn på oss lyser hon upp som om det stått bekanta utanför.

- Ja, jaha, kom in kom in! Säger hon och bryter på vad jag gissar är latin samtidigt som hon nickar och släpper in oss.

Huset är lika litet som det såg ut från utsidan, det är lågt till tag och väggarna är krokiga. Biskop Alfons presenterar henne som Madeleine. Madeleine har brunt uppsatt hår. Hennes ansikte är smalt och rynkigt och hennes näsa pekar en aning uppåt. Precis intill näsan kan jag tyda ett litet ärr på vänstra sidan. Jag konstaterar att hon ser äldre ut än hon egentligen är. Jag skulle ha trott att hon var i femtioårsåldern om det inte vore för hennes späda och unga röst. Medan vi går mot köket torkar hon sina händer, som ser alldeles för stora ut för att passa till hennes späda kropp, på förklädet hon har knutet runt midjan. Vi sätter oss vid bordet och Madeleine ställer fram bröd och mat och häller drickbart i koppar, och ställer fram på bordet. Jag konstaterar en än gång att hennes händer är väldigt stora jämfört med resten av henne, men hon är kvick i fingrarna och rör händerna smidigt. Det knackar på dörren en gång, två gånger. Madeleine ropar till en av sina döttrar på latin och hon springer genast för att öppnar dörren. Det är magister Mattias, han harklar sig och nickar mot oss när han kliver in i köket. Madeleine har redan börjat duka för en till vid bordet.

 -Tack så mycket för maten.

- Det var så lite så. Jag blev informerad om att ni skulle resa hit för att du fått en uppenbarelse av självaste Kristus...

Hennes raka konfrontation överrumplar mig för en sekund.

..Och att du ska inrätta en ny klosterorden, inte sant? fortsätter hon.

Jo, så är fallet. Jag har rest till Rom för att få påvens välsignelse att starta en egen klosterorden, svarar jag.

Jag är rädd att det kan bli bekymmersamt för dig. Du förstår, Rom är inte längre centrum för den katolska kyrkan.

Jag höjer blicken. Tittar frågande på magister Mattias men får samma frågande blick tillbaka.

Vad menar du?

I början av 1300-talet bröt en konflikt ut mellan den franskekungen Filip den sköne och påven Bonifacius VII. Filip den sköne ville beskatta kyrkans egendomar i Frankrike, påven svarade med att utfärda en påvlig bannlysning kallad Unam Sanctam. I den förklarade han att varje människa måste vara påven underdånig, men Filip den sköne struntade i påvens fördömande. I stället övertalade han några romerska adelsmän att fängsla Bonifacius VIII. Efter några dagar släpptes han igen men då var han svårt medtagen och avled en kort tid därefter Madeleine tar en kort paus för att se att vi lyssnade. Även hennes barn har kommit för att lyssna. Hon smeker sina händer medan hon pratar."När det sedan blev aktuellt att utse en ny påve utnyttjade Filip den sköne att de flesta kardinaler som skulle välja påve var fransmän. En fransk påve blev vald, Clemens V, som bestämde år 1305 att han skulle göra Avignon i Provence i södra Frankrike till den katolska kyrkans nya centrum. Påvarna har i mer än 40 år uppehållit sig i Avignon"

- Men många måste väl vara kritiska till att den som ska förvalta Petri nycklar inte längre finns i Rom? Det är ju i den här staden som Petrus en gång verkat.

Hon nickar. Det Madeleine sa gjorde mig irriterad, och min uppgift blir betydligt svårare nu.

Påven är menad att vara i Rom, så ska det vara. Sa jag med något strängare röst än jag tänkt mig.

Jo, det är vi många som tycker. Det har blivit stora politiska oroligheter i Rom efter detta. Men det ryktas om att påven ska resa hit.

Jaså? Mitt tonläge ändrades drastiskt. ”Tja, det vore ju förstås bra men ett rykte är inte mycket att gå på. Om du ursäktar mig nu så är jag väldigt trött efter min resa, finns det någonstans jag kan sova? Jag är inte kräsen av mig och kan sova på stengolv om så behövs.

-Självklart, men du behöver inte sova på golvet. Sa Madeleine och log vänligt, tydligen hade hon inte tagit åt sig av mitt bitska tonläge tidigare.

Vi båda reste oss upp och hon följde mig till rummet där jag skulle sova. Jag var egentligen inte trött utan använde det som en ursäkt till lugn och ro för att kunna tänka ut hur jag skulle få kontakt med påven i Avignon, men så fort jag lade mig ner så slöt sig mina ögon och jag somnade efter tre andetag.

 

Biskop Alfons kom inrusande i köket där jag och Madeleine dukade bordet för middag.

- Nu ska ni få höra! Sa han och jag kunde ana tunga flås mellan orden. ”Ryktena var sanna, påven kommer hit till Rom på grund av de politiska oroligheterna och jag har fått honom att gå med på att träffa dig, Birgitta.” 

 

Dagarna därpå gick fort. Trots att Rom var mycket förvirrat märkte jag inte av det, mitt kommande möte med påven hade påmint mig om varför jag rest hit. Nu står jag framför påven Clemens V och han tittar på mig med en förfärad blick medan jag desperat försöker få honom att förstå mig och de regler jag vill att han ska godkänna för den ny klosterorden, med den lilla latin jag fått lära mig av Madeleine. När jag går där ifrån kan jag inte hjälpa att känna mig missförstådd. 

Hos Madeleine nästa dag knackar det på dörren. En av hennes döttrar öppnar och en lång man som är stiligt klädd, alltså tillhör han en högre klass, kliver in. Han säger något på latin och nämner mitt namn. Jag vänder mig mot Madeleine för översättning men jag hinner inte få hennes uppmärksamhet innan hon svarat mannen på latin och pekar nu på mig.

Det är jag som är Birgitta Birgersdotter, säger jag för jag förstår att han söker mig.

Han säger något mer och den här gången är Madeleine snabb med att översätta.

Han säger att han är här för att meddela att påven avfärdar dina regler som du vill ska gälla för den nya klosterorden.

I så fall kan du be honom att gå, säger jag med en kontrollerat lugn röst. Inuti kokar ilskan och besvikelsen över beskedet men nu försöker jag hålla band på mitt humör för Madeleines skull. Hon tittar på mig bekymrat sedan översätter hon vad jag sagt till mannen och han bockar och ger sig av.

Jag går och lägger mig tidigt den kvällen, jag behöver vara utvilad om jag ska få påven att ändra sig imorgon. Jag ligger och vrider och vänder på mig men lyckas inte få ro i kroppen, frustrationen över dagens besked skaver både i magen och bakom pannbenet. Plötsligt försvinner den eländiga frustrationer och istället känner jag en stark känsla av välbehag. Fantastisk känner jag mig, som om jag flyter i luften och varenda vindpust är en våg som smeker hela min kropp. Jag flyter runt där ett tag, andas och smakar på luftens härligheter när plötsligt Kristus kommer fram till mig. Jag ler. Han är en skimrande klump som flyter lika lätt på vågorna som jag. Då säger han något och allt förutom hans röst blir betydelselöst, hela världen står still, blir suddig.

Nu vill jag att du, som är min ståthållare på jorden, ska styrka dessa klosterregler med din välsignelse. Du skall alltså inför människor stadfästa vad som är bestämt inför min himmelska härskara.

När han slutat prata blir allt tyst och tomt. Jag vill höra mer, vill inte att det ska ta slut. Hela min kropp skriker efter hans röst, saknar hans ord. Det är så tyst och mörkt och tomt. Då inser jag att jag är hos Madeleine igen, i rummet där jag gick och lade mig. Jag skyndar mig att skriva ner det jag fått höra och måste läsa igenom det tre gånger innan jag inser att Kristus meddelande är riktat till påven. Jag går och lägger mig igen, inte heller nu får jag sova. Den här gången är det inte lika härligt och omtumlande, istället hör jag bara en röst som jag vet tillhör Jungfru Maria.

Om Clemens V nu återvänder till Avignon så skall han snart få ett slag eller en kindpust så att hans tänder gnissla och slås ut. Hans syn ska bli skum och mörk och lemmarna i hela hans kropp skall skälva, säger hon.

Jag lägger hennes ord på minnet och somnar sedan. Den här gången med ro i kroppen men med beslutsamhet. Imorgon ska jag ge påven Kristus meddelande.

 

Dagen därpå har jag bråttom att bege mig till påven för att meddela hon om om min uppenbarelse. Den här gången har jag Madeleine med mig som ska översätta så att det inte blir några missförstånd. Påven känner igen mig men ser inte gillande ut. Han säger något på latin. Madeleine nickar och vänder sig mot mig.

Han vill veta vad vårat besök handlar om, säger hon.

Jag har ett meddelande till dig från självaste Kristus.

Madeleine översätter och påven tittar på mig med undrande blick.

Hur lyder det? Översätter Madeleine.

Jag återberättar meddelandet exakt som jag fick höra det igår och säger åt Madeleine att göra detsamma, hon nickar. Jag och Madeleine väntar på något slags svar från honom, till slut säger han något som får Madeleines ögonbryn att dra ihop sig och den lilla munnen att stelna.

Han ska åka tillbaka till Avignon.

I så fall har jag ännu ett meddelande till honom, den här gången från Jungfru Maria. Hon har kommit till mig och berättat att om du nu återvänder till Avignon så skall du snart få ett slag eller en kindpust så att dina tänder gnissla och slås ut. Din syn ska bli skum och mörk och lemmarna i hela din kropp skall skälva.

Madeleine tvekar innan hon översätter det jag sagt och nu ser påven något bekymrad ut. Ganska snabbt lyckas han få fyra män att visa oss vägen ut, han säger inget mer till oss.

 

3 månader senare.

Madeleine tittar på mig med stora ögon vid bordet i det lilla köket.

Din profetia var verkligen sann, konstaterar hon häpet.

Ja, jag gav honom gudomligheternas varningar men han reste ändå tillbaka till Avignon, och nu har han avlidit, konstaterar även jag.

Birgitta, jag är tacksam över att fått lära känna dig. Du står i nära förbund med de gudomliga och jag ska aldrig ifrågasätta dina underverk.

Hon rörde vid min hand och jag mindes första gången jag träffat henne, när hon var en främling. Jag tyckte att hennes händer var för stora för hennes lilla kropp, men vad jag inte visste då var att de där händerna skulle komma att betyda mycket för mig när hon lade dom över mina och visade mig fullkomlig tillit och vänskap.

- Tack, sa jag och log.

 

Efter Birgittas död arbetade hennes biktfader biskop Alfons på hennes helgonförklaring. Han sammanställde 51 artiklar som skulle bevisa att hon var en Guds budbärare. År 1378 och framåt skulle det komma att finnas två påvar i den katolska kyrkan, en i Rom vars namn var Urban VI och en i Avignon. Urban VI var angelägen att helgonförklara Birgitta, eftersom hon hela sitt liv kämpat för att påven skulle vara i Rom tyckte han att det bevisade att han var den mest rättmätiga påven, men det var hans efterträdare Bonifacius IX som år 1391 helgonförklarade Birgitta i Peterskyrkan. Vid den här tiden var Vadstena kloster färdigbyggt och Birgittas dotter Katarina hade blivit klostrets första abbedissa, år 1388. Där hade även den heliga Birgitta gravsatts året efter sin död 1374.

 

Novell: Savannelefanten Lola

På grund av jakten efter elfenben och levnadsområdets omvandling försvann savannelefanten från många regioner av sitt ursprungliga levnadsområde. Det gäller främst västra Afrika. Den största populationen förekommer idag i östra och södra Afrika men även där är den ofta begränsad på nationalparker och andra skyddsområden. 

 

Hennes namn är Lola, hon är en savannelefant och bara en av flera elefanter som jagas för sina betar. Jag hade turen att få lära känna henne. 

 

Mitt namn är Abasi och jag jobbar för en organisation nära min by, där tar vi in elefanter som är skadade eller uttorkade och hjälper dom tills dom kan klara sig själva ute i naturen igen. Elefanterna kommer självmant till oss, dom vet att vi har mat och vatten här och ibland tar dem med sig flera elefanter. Under de senaste veckorna hade jag kommit närmare en av elefanterna, som befann sig i vårat läger på grund av skador vi inte visste hur hon fått och därefter blivit uttorkad. Jag hade döpt henne till Lola och för varje dag som hon blev friskare gladde det mig, hon var en ståtlig och vacker elefant men hon längtade tillbaka ut till naturen. 

 

Några dagar innan Lola skulle bli utsläppt hade vår organisation blivit uppköpt av en industri som var ute efter elfenben. Vi som arbetade hade inget val, för att få behålla jobbet var det ett måste att lyda ägarna, men dessa ägare såg inte till elefanternas bästa. Jag trodde att flera av mina arbetskamrater skulle reagera som jag, att det vi jobbat för alla dessa år nu blivit till det vi kämpade mot. Men behovet av pengar till mat för att mätta alla hungriga munnar där hemma gjorde att de fortsatte gå till jobbet och lyda order. 

 

En dag när jag kom till jobbet och skulle titta till Lola låg hon på marken. När hon fick syn på mig såg jag i hennes ögon att hon blev glad att se mig men hon låg kvar, trött och långt borta, med sina betar avsågade. Jag gick fram till henne, försiktigt så att jag inte skulle skrämma henne men ivrig att komma fram och trösta henne. Hon rörde vid mig med sin snabel och jag strök med handen över hennes sträva elefanthud och såg in i hennes ögon som så många gånger lyst upp när jag hälsat på henne men som nu bad mig att hjälpa henne. Hon hade blivit skjuten med bedövning men efter ett tag piggnade hon till och jag lyckades få henne att resa sig upp. Jag var lättad för jag visste att många andra elefanter hade skjutits till döds innan betarna sågades av och det var säkert vad som var meningen med Lola också men något måste ha gått fel eftersom hon fortfarande levde och det misstaget var jag tacksam över. Jag lyckades ta mig upp på Lolas rygg och sen gick hon med ostadiga ben ut genom grindarna. Hon gick sakta. Blickarna från de andra arbetarna följde oss hela vägen men jag tittade bara rakt fram, jag ville inte se hur de skämdes över att de inte var dem som gjorde något åt dessa mord. Jag kände ingenting för de här svaga varelserna, slavar för sina pengar. Jag och Lola var, just i den stunden, starkast i världen, det var en sak som var säker. 

 

När vi gått en bit stannade Lola och hukade sig för att visa och hjälpa mig kliva av från hennes rygg. Jag kravlade mig av och ställde mig bredvid henne.

 

- Du är fri nu Lola, sa jag. 

 

Plötsligt fick jag syn på en elefant som kom gående, och en till. Från alla håll dök det upp fler och fler, jag hade aldrig sett så många elefanter på samma plats förut. De närmade sig sakta och jag blev osäker där jag stod. Lola gick fram till dem och dom stannade vid henne, som om dom hälsade. De andra elefanterna hade en synlig respekt för Lola, jag konstaterade att hon stod högt bland elefanthonorna. Jag stod alldeles stilla. Efter att ha blivit vad som såg ut som välkomnad av de andra vände sig Lola återigen om, hon stod nu en bit bort ifrån mig med de andra elefanterna bakom sig. Det var en vacker syn, det var där hon hörde hemma, längst fram i ledet på sin flock. Sen började hon gå mot mig medan de andra stod kvar. Hon kom så nära hon kunde, tittade in i mina ögon och lutade sitt ansikte mot min kind. Jag slöt mina ögon, lutade mig ännu mer mot henne och lyssnade till hennes djupa andetag. Jag visste att det var hennes sätt att visa sin tacksamhet men i den stunden var det jag som var tacksam och det skulle jag vara i hela mitt liv.