Smilefellan

En blogg om personlig utveckling

Vad gör jag för att klara av mina mål?

Publicerad 2018-07-05 10:00:00 i Personlig utveckling,

- Plocka isär dem och gör dem till små, små delmål. Man kan inte göra stegen mot målet små nog. Genom att göra små delmål blir det lättare att gå i rätt riktning mot den stora målet som väntar i slutetändan. Dessa delmål går inte att göra för små men är väldigt lätta att göra för stora. Ett steg för att ta sig till gymmet kan lyda: "gå upp på morgonen" vilket kan göras ännu mindre: "sätt dig upp i sängen" eller "lyft händerna över huvudet". Jag som har erfarenhet av depression försöker verkligen lära mig att ta flera små steg istället för ett enda stort som hänger över huvudet på mig som en blöt handduk. Så kom ihåg: SMÅ steg. Myrsteg! Myror är superstarka, det kan du också bli!
 
- Skriv ner dem. Allt blir mer påtagligt när det hamnar utanför pannbenet. Det kan kännas tydligt när vi får en tanke om något vi skulle vilja uppnå. Vi har tusen drömmar i huvudet men ett steg för att göra det mer verkligt, ordentligt uttryckt och med en röd tråd genom planering, agerande och uppnående börjar vi med att få ner det skriftligt. Det är svårare att glömma och vi tar det från dröm till mål. Sätt gärna upp de skriftliga målen så att du ser dem lite här och var. Det blir en bra påminnelse. Jag brukar ha en whiteboardtavla precis vid ytterdörren där jag skriver ner olika "målsättningar" som jag har, så att jag ser dem och bär med mig dem när jag lämnar lägenheten.
 
- Prata om dem. Samma princip som att skriva ner dem gäller här. Vi vill öka chanserna för att drömmar blir till mål som blir till faktiskt agerande. Därför ska vi göra dem så påtagliga som möjligt. När jag pratar om mina mål skapar jag sammanhängande ord och meningar som blir till en röd tråd genom planering, agerande och uppnående av målen. Jag kan även få tips utav andra, tips som jag kanske inte tänkt på själv!
 
- Beröm och belöning. En klapp på axeln, en god efterrätt eller ett härligt bad. Va din egen bästa supporter! Heja på dig själv, beröm dig för dina myrsteg och stötta dig själv att resa dig upp efter snedsteg. Det här är min absolut svåraste punkt men nog så viktig. Jag har flera gånger fått höra ett väldigt bra råd: "Behandla dig själv som du behandlar dina vänner" . Väldigt ofta har vi olika regler gällande oss själva och andra. Där vi stöttar våra vänner och kommer med vänliga ord ger vi oss själva ett slag i magen och tycker illa om oss själva. Varför är det så? Försök att vara din egen bästa vän, ni ska stå ut med varandra hela livet.
 

Det här med att varva ner

Publicerad 2018-06-28 10:00:00 i Personlig utveckling, Psykisk ohälsa,

 
I perioder blir jag väldigt upp i varv. För många intryck och påfrestningar gör att hjärnan sätter in högre och högre växel tills jag går på snabbspols-knappen. Det leder till att jag blir disträ (på grund av många bollar i luften samtidigt) och till att jag inte vågar sakta ner (för att jag då känner hur nära kraschen jag är). Jag pratar snabbare och om allt möjligt, kan byta samtalsämne så många gånger att jag tillslut inte vet vad det var jag tänkte säga - medan jag säger det. Jag spänner musklerna och kan inte sitta still. Jag börjar tänka konstiga tankar och det känns som att jag ser livet genom en bubbla. Mest av allt spinger jag på, i full fart medan den där rädslan för att krascha infinner sig i kroppen och gör att jag bara springer fortare i ett försök att undvika den. Vad behöver jag göra då? Jo, varva ner. Hur gör man det då? Ja, det är där individualiteten kommer in och även en annan aspekt: övningen.
 
Vad som gör oss lugna är individuellt. Och ibland vet vi inte med oss vad som funkar redan från start utan vi måste testa oss fram, öva och ge olika saker en chans att hjälpa oss. Ett exempel är yogan för mig. När jag inte gjort yoga på ett tag och pappa märker att jag börjar bli lite väl energisk och snabbspringande, så säger han åt mig att göra yoga. "Det hjälper inte" svarar jag då och tror helt och fullt på mig själv. Sen en dag testade jag att köra ett yogapass, och jo minsann, visst blev jag lugnare och landade i mig själv tack vare den. Ibland kan saker som man inte "tror" ska funka, faktiskt funka. Men det vet man ju inte förrän man gett det en chans. Jag hade lika gärna kunnat sätta mig sticka, målat mandalas, läsa en bok, mediterat, spelat tetris på mobilen eller lagt mig i badet och lyssnat på en podcast. Listan på förslag kan göras lång, det finns fler alternativ än de jag just namgett.
 
Vikten av att varva ner är att vi hinner känna vad som känns. Vilka känslor har jag egentligen i kroppen? Vi ser på de uppgifter vi har att göra på ett annat sätt. Istället för att ha tio bollar i luften samtidigt kan vi med lugn och ro plocka upp en i taget och se vad som behöver göras just för att den bollen ska fungera. Vi får en chans att koppla bort omvärlden och kan förhoppningsvis för en stund slippa oro och vardagstankar. Vi sänker vår puls. Kroppen slipper vara i konstans stressläge om vi faktiskt hittar lugnet i oss själva. Vi får även lättare att hitta den där lugna sinnesstämningen i stressiga situationer om vi har övat på att hitta samma sinnesstämning innan själva situationen sker. Så om jag tränar på att lugna ner mig med yoga, och vet hur det känns att ta tre djupa andetag och känna hur kroppen och sinnet landar, så kommer jag i stressiga situationer lättare dra mig till minnes hur jag ska andas och hur jag ska göra får att landa i samma känsla där och då. Övning ger färdighet.
 
Det är jättesvårt att gå från överenergisk till avslappnat. Vad jag har lärt mig av egen erfarenhet är att 
 
1. Inte lita på mina egna ursäkter, som när jag sa att "Yoga minsann inte alls funkar". 
 
2. Gå emot känslan. Det är läskigt att varva ner när man är mitt uppe i att springa för fullt, för då kanske man hinner känna hur jobbigt det faktiskt är att springa. Kanske mår jag inte så bra som jag tror, jag har bara inte känt efter förrän nu? Våga gå emot rädslan, och våga gå emot stressen. 
 
Kortsiktigt så kan det kännas kluvet, obekvämt, läskigt och onödigt men i längden kommer det hjälpa dig så att du kan fortsätta framåt men i en hållbarare takt - och hjälpa dig undvika att springa rätt in i väggen.

Att bråka med en bästa vän

Publicerad 2018-06-07 12:00:00 i Personlig utveckling,

Okej, för det första ska vi komma ihåg att det faktiskt är väldigt sällan saker händer som inte går att reparera. Men när de händer är de jobbiga för er båda, så tänk på detta. (Innan jag skriver den här listan så vill jag poängtera att jag är usel på konflikthantering. Det här är därför varken ett "peka finger utåt" lista och inte heller med någon särskild pedagogisk grund. Utan snarare en reflektion kring egna erfarenheter, ageranden och, för den delen, misstag som jag önskar att jag tänkt på innan. God läsning! )
\n
 
\n
1. Det är okej att göra fel. För att våga göra rätt måste man riskera att göra fel ibland. Man kan inte vara på topp jämt. Ibland blir man känslostyrd eller rädd eller trängs i ett hörn och man gör fel eller säger fel saker. Var inte rädd för att göra fel, för då kommer du tillslut inte ens våga göra rätt, men se till att våga erkänna att de gjort fel - både för dig själv och din egen del och för den andra partens del. Och om det går så försök rätta till (gör om gör rätt).
\n
 
\n
\n
2. Prata om saker och ting. Gå inte runt med en elefant i rummet. Våga berätta vad du känner och tänker - och, viktigt, våga fråga vad den andre känner och tänker. Det är lätt att man blir dels blir väldigt centrerad till ens egna känslor och tankar och gärna gissar vad den andre tänker och känner. Glöm det. Du är inte tankeläsare, fråga istället! Ett oberoende perspektiv kan ibland även vara skönt att få i form av att prata med någon helt annan. Någon man känner sig trygg med. Kom dock då ihåg att respektera privatliv.
\n
\n
 
\n
3. Inse när det är dags att backa. Ibland läker saker bäst av tid och distans. Det kan vara svårt att lämna något outrätt. När det gäller någon som står en nära så vill man gärna fixa tills det inte går att fixa mer. Man håller kvar om något tills knogarna vitnar för man vill inte förlora en viktig relation. En paus behöver dock inte betyda slutet på er vänskap, utan tid för eftertanke, läkande och lärande.
\n
 
\n
4. Ha förståelse och visa respekt. Alltså jag är fullt medveten om att  det är jättesvårt att försöka att inte döma varken sig själv eller andra i svåra situationer, det är ju jätteklurigt! Jag har en tendens att då panik när jag märker att jag är på väg att förlora någon och gör allt, ofta fel saker, i ett försök att få tillbaka dem. Att ha förståelse för mina egna misstag är nog det svåraste av allt. Kom ihåg att ingen av er vill egentligen såra varandra, och om det händer så mår ni troligen inte bra av olika anledningar. Gör ditt bästa för att vara så respektfullt som möjligt så har du din del gjord. Om den andra parten väljer att inte göra samma sak så det det inte ditt ansvar. Är det en relation man värdesätter så bör man ha i åtanke att inte orsaka för djupa sår under konfliktens gång. Att be om ursäkt tar inte bort ditt agerande hur som helst.
\n
 
\n
5. Ljug inte. Det spelar ingen roll om du tror att du gör situationen bättre för stunden, att ljuga sårar alltid den andre personen. I slutändan är det bättre att vara ärlig, även om det först blir jobbigt. Att börja trassla in sig i lögner skapar ångest hos dig och sårar kanske vänskapen för gott.
\n
 
\n
6. Sov på saken. Mitt bästa tips som jag inser att jag är allra sämst på att själv följa. Agera inte på impuls om du inte måste, då blir det du gör troligen känslostyrt och inte lika genomtänkt vilket kan göra att du måste läsa om punkt 1. Genom att inte agera direkt utan vänta ett tag så hinner man känna efter och kanske minska risken för att säga nått dumt eller för den delen ta emot nått som inte känns helt rätt. Ofta rör bråk upp många känslor och det krävs lite tid att sortera och identifiera dem. Våga ta tid på dig innan du svarar eller motagerar, det kan vara skillnaden mellan ett väldigt bra och ett väldigt dåligt beslut. 
\n
 
\n
\n
\n
 
\n


Om

Min profilbild

Felicia

Hej och välkommen till min blogg! Jag som äger bloggen heter Felicia, är 22 år och skriver framför allt om personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Jag har ingen utbildning inom detta utan skriver utifrån egna lärdomar och erfarenheter. Nya inlägg kommer i vanliga fall ut varje torsdag. God läsning! x

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela