Vem har sagt att du måste vara lycklig?

I boken Franny and Zooey av JD Salinger pratar de två syskonen om varför man ska putsa skorna innan man är med i ett radioprogram, man syns ju ändå inte? Deras äldre syskon svarar då att man gör det för den ”Feta damen” som sitter på verandan och lyssnar på radioprogrammet varje morgon. Det man gör får därmed en mening större än sitt eget nöjes skull. Vad den Feta damen representerar i det här sammanhanget är att skapa en mening i det man gör. Och mening är också vad Emily Esfahani Smith pratar om i sitt TED-talk "There's more to life than being happy".

 
Vi strävar alla på ett eller annat sätt efter att bli lyckliga. Esfahani Smith har i fem år studerad vad det är som gör oss lyckliga enligt psykologi, neurovetenskap och filosofi. Hon började sin forskning när hon insåg att vi får bättre förutsättningar att må bra inom i princip alla områden i världen, men trots detta samtidigt mår alt sämre, detta syns exempelvis inom den ökade självmordsstatistiken som Esfahani Smith använder sig av i sitt föredrag. Detta pga att jakten efter lycka faktiskt kan göra oss olyckliga. Vad vi egentligen borde söka efter är mening. Glädje varar en kort stund, mening går djupare och verkar långsiktigt.

Vad är mening och hur kan vi leva mer meningsfullt? Esfahani Smith tar upp fyra grundpelare: Tillhörighet, Syfte, Hängivenhet till stunden och Aktivt berättande av sin egen historia.

Tillhörighet
Tillhörigheten kommer från att ha relationer där du valideras som person och där du själv kan validerar andra. En meningsfull tillhörighet är en tillhörighet där du accepteras och bekräftas som person för den du är och känner dig älskad och får älska personer tillbaka. Att skapa relationer till andra och bekräfta dess värde ger dig mening, du finner dig själv och en mening i din relation till andra. Genom att ge och få ta, i ett utbyte av kärlek, trygghet och ageranden. Att omge dig med personer som du anser vara värdefulla är alltså viktig för att du ska få ett meningsfullt liv.

Syfte
Att ha ett syfte handlar både om dig själv men också om vad du har att ge andra. Det kan lätt misstas med att exempelvis ha den perfekta karriären eller ha det perfekta livet. Att hitta syfte, enligt Esfahani Smith, handlar dock inte om vad man vill ha utan vad man kan ge. Hur man kan använda sin styrka och kunskap för att tjäna andra. Till exempel en läkare som anser sitt syfte vara att vårda människor eller en mamma som ser sitt syfte vara att ta hand om, skydda och lära sina barn. När du av dig själv gör något och sedan får skicka det vidare så får du en känsla av att ha ett syfte, en anledning att finnas här på jorden
tillsammans med alla andra människor. Något som ger dig ett driv, något att leva för och därmed en mening.

Hängivenhet till stunden
Egenvald översättning från engelskans Transcendence. Transcendence handlar om de stunder då du upplever att du kliver utom dig själv, när du lyfts från dina vardagliga rutiner, regler, tankar och glömmer tid och rum för en stund, om så bara för en minut. Det kan vara vad som helst som triggar igång att du
helt hänger dig till stunden och upplever något som kan beskrivas som inre lugn, passion eller sinnesfrid. Exempel där man kan uppleva att man helt hänger sig till stunden kan för en religiös vara i kyrkan, för en författare när hen får ett bra flow i skrivandet och för hundägaren ute i skogen när hen tittar upp på trädtallarna. I sången, i dansen, under målandet eller yogapasset. Oftast handlar det om att släppa taget av det världsliga och vardagliga och finna lugnet i att vara en del av något större. Men detta kan beskrivas och upplevas på olika sätt, som här förklarat.

Ett aktivt berättande av sin egen historia
Genom att skapa en berättelse baserad på händelserna i ditt liv hjälper det dig att få en klarare syn på ditt liv och hur du blivit den du blivit, genom olika definierande upplevelser. Vi inser inte alltid att vi är författarna av vår egen historia och att vi kan förändra den när helst vi vill. Folk tenderar att basera
berättelsen om sina liv på stunder då de upplevt upprättelse, utveckling och kärlek men man kan lika gärna fastna i att se de dåliga händelserna i livet och hamna i en ond cirkel av att man inte anser sig leva sitt liv utan bara utsättas för det, utan att ha något att säga om saken. En känsla av att inte ha en kontroll
över sin egen berättelse.

Att inse att man kan förändra sin historia gör att man kan få ny insikt och en känsla av att du lever ditt liv så som du själv vill, istället för att livet bara är något som händer dig. Det kan vara svårt, göra ont och ta tid. Om du reflekterar kring de definierande stunderna i ditt liv som har påverkat dig, så kan du få en
tydligare bild av vem du är respektive vem du vill vara och kanske vad du behöver göra för att nå dit du vill.
 
Esfahani Smith gav ett exemepel på sin egen teori genom en berättelse om sin sjuke far som skulle sövas ner och inte visste om han skulle vakna igen. Han hade berättat för henne att allt han kunde tänka på när han stod öga mot öga med döden var att han ville leva för att kunna ta hand om hennes bror och henne. När sjuksystern bad honom räkna baklänges från 10 för att sövas ner så började han istället upprepa ett mantra av sina barns namn. Han ville att deras namn skulle vara de sista orden han uttalade utifall han dog. Han hade därmed en anledning att vilja leva vidare genom sin kärlek och känsla av tillhörighet som han fann i familjen, hans syfte och roll som pappa och när han hängav sig helt till stunden i att upprepa mantrat av deras namn var det den historian som han berättade för sig själv, om sig själv, och som gav honom en mening att vilja fortsätta leva.
 
 

Jag och Alba(tross)

Det här är min lilla guldgruva av kärlek. Hon tar hand om mig och jag tar hand om henne. Ett utmärkt förhållande av kärlek, bus och bra rutiner. När jag inte känner för att gå upp ur sängen gör jag det ändå för att jag vet att hon måste ha frukost (oftast är det dock Alba som vill ligga kvar i sängen och mysa tätt intill mig). Jag vet att jag måste gå ut på promenad, måste hålla vissa rutiner för hennes skull och det gör mig gott. Att samtidigt ha någon att prata med, kramas med och känna värmen ifrån gör att jag känner mig mindre ensam. Vi älskar båda två att promenera i skogen, vi tar löprundor ihop och vi älskar sovmorgon. 


När jag har ångest kommer hon och kryper tätt intill mig på en gång. När jag går upp mitt i natten för att jag inte kan sova så brukar hon dyka upp vid min sida och titta på mig som för att säga "kom så går vi och lägger oss igen" och häromdagen när jag stretchade efter en av våra löprundor så ställde hon sig bredvid mig och stretchade hon med. Då skrattade jag.

Att höra hennes snarkningar är som ljuv musik i mina öron och att se henne må bra får mig att må lite bättre. Jag har flera livräddare i mitt liv och Alba(tross) är en av dem.

Kära psykiska sjukdom

Kära psykiska sjukdom, jag hatar dig.


Jag vet att du lär mig något nytt om mig själv nästan varje dag. Jag vet att du visar mig hur jäkla stark jag kan vara. Jag vet att du har fått mig att bli mindre fördomsfull och mer förstående mot andra. Men jag kan inte för mitt liv glädjas åt att du valt just mig.

Det har aldrig varit tydligare för mig än just nu hur stark och envis jag är. För jag måste vara det. Det är vad som tar mig igenom de allra värsta, fruktansvärda dagarna. Jag är så stolt över mig själv för att jag fortfarande orkar leva. Men det är inte sjukdomen som gjort mig stark, för stark har jag alltid varit. Envis har jag också alltid varit. Det sjukdomen försöker få mig att tro och känna är svaghet. Den försöker övertyga mig att hela kroppen värker längst varje nerv, att hela livet kommer jag värka likt jag gör just den stunden då det är som värst. Den ger sken av att ingenting har mening, allt är en falsk fasad och att jag är den enda i världen som ser det, som ser sanningen, ser världen för vad den egentligen är - smärta och meningslöshet. Och det faktum att ingen annan förstår det, det faktum att alla andra tror på "lögnen" och fasaden, gör mig till den ensammaste i världen.

Egentligen är det sjukdomen som är lögnen. Som är den falska fasaden och skenet som bedrar. Det är så fruktansvärt svårt att se förbi, se bortom och över sjukdomens murar. Att bita sig igenom smärta och inåtvända skrik för att man hoppas att det ska finnas nått mer och bättre. Jag hoppas att jag ska finna det alla andra verkar se. Meningen. Andningen. Lugnet.

Så, kära sjukdom. Jag hatar dig för allt du är. Jag hatar att du får mig att älta gamla minnen, jag hatar att du får mig att känna mig svag och jag hatar att du får mig att se det negativa och tragiska i min omgivning. Och jag kan inte för mitt liv varken förstå eller glädjas åt att du valt just mig.

Vad vill du orka på en dag?

Jag behöver bli bättre på att portionera ut min energi eftersom jag märker att den inte riktigt räcker till när jag gör för mycket på en och samma dag, och när jag blir trött så mår jag sämre. Här kommer tre saker som jag gärna lägger min energi på:


Träningen är viktig för mig. Den gör mig glad, den får mig att må bra och den gör mig starkare och piggare på lång sikt. 

Äta bra mat. Jag har väldigt lite ork till att laga mat och ännu mindre aptit som får mig att faktiskt äta. Vilket i sin tur påverkar min energimängd. Jag måste äta för att orka träna, jobba med mina dbt-hemläxor och göra sånt som jag mår bra av. Däremot har jag ibland svårt att få behålla maten när jag mår extra dåligt och min oro sätter ibland käppar i hjulet för mig på olika områden. Att jag äter bra och tillräckligt med mat är viktigt. Helst skulle jag bara leva på kaffe, men det går ju inte.

Familj & vänner. Jag vill hjälpa syrran med sina studier, spela Fia med knuff och lösa korsord med pappa, ta en fika på stan med mamma osv. Jag vill även vara en god vän tex träffa min vän som bor längre bort men som fyller år på tisdag, orka bry mig om andras problem och inte bara mina egna hela, hela tiden. Jag vill finnas där för de personer som jag känner finns där för mig och det är viktigt för mig att fråga hur de mår, ses ibland och skratta tillsammans.

Egen inläggning

Jag är hemma igen efter ett dygns inläggning på avdelningen. Jag har ett kontrakt kallat "egen inläggning" vilket betyder att jag kan lägga in mig själv i max 3 dygn utan att behöva träffa en läkare som bestämmer om jag behöver det eller inte. Sedan kan jag skriva ut mig själv igen. 

 
Jag hade några rejält dåliga nätter innan jag bestämde mig för att testa den trygga miljön på avdelningen. Det var faktiskt roligt att träffa personalen som jag kommit att tycka om. Under min allra första tid på avdelningen hade jag svårt att släppa in och ta hjälp av vårdarna och vi hade våra "duster". Nu känner de mig och jag kan bättre uttrycka vad jag behöver. Vi möts halvvägs och det har blivit mycket bättre. Den här egeninläggningen kan nog bli en stor trygghet för mig.
 
Att jag även får se svart på vitt för min egen skull att jag kan åka in på avdelningen utan att bli tvingad kvar och tvångsinlagd är positivt. Jag är så rädd att bli kvar under en längre period varje gång jag sätter min fot i de där lokalerna. Men nu har jag fått uppleva en snabb inläggning, trygg vila i ett dygn och sen kunde jag be om att få åka hem igen. Det funkade jättebra den här gången och jag är väldigt glad över det.