När familjen blir påverkad

Det här är ett ämne som jag egentligen inte kan skriva om på bästa sätt eftersom jag står på en sida av en sjö och min familj står på den andra sidan sjön. Sjön är i det här sammanhanget en metafor för min psykiska ohälsa. Det jag menar är att jag ser på min psykiska ohälsa på ett sätt medan min familj ser på den på ett annat sätt... Jag tänkte iallafall skriva lite om det här med att ens familj, och man kan definiera ordet familj på många sätt (föräldrar, syskon, mormor/farmor, vänner, kusiner, husdjur osv), påverkas av att man själv mår dåligt. 
\n
\n
 
\n
När jag var yngre så pratade jag inte om hur jag mådde på samma sätt som jag gör idag och det var delvis för att jag inte ville oroa mina föräldrar över att jag mådde dåligt. Nu för tiden jag mycket mer öppen om mitt mående men det är framför allt för att jag blivit mer eller mindre tvingad till att prata om hur jag mår i och med att mitt mående blev så pass mycket sämre för några år sedan.
\n
 
\n
Min psykiska ohälsa drabbade inte bara mig, utan även alla som bryr sig om mig. När man är mitt uppe i ångesten så tänker man inte på familjen, åtminste inte jag. Jag tänkte på min älskade familj så länge jag hade ett eget val, kontrollen över mina handlingar, men tillslut var det som att det bara fanns jag i hela universum och det enda jag kunde och skulle göra var att försöka ta livet av mig. Jag glömde helt bort att jag hade en familj som brydde sig om mig och som dagligen var oroliga för att jag skulle lyckas med mina självmordsförsök. Efteråt kom jag tillbaka till verkligheten och insåg hur mycket jag sårade dem men i stundens hetta försvann de ur mitt medvetande - men jag försvann aldrig ur deras. Jag har heller aldrig sett mig själv utifrån. Jag har inte legat sömnlös och oroat mig för att jag ska dö eller hälsat på mig på psyk och knappt fått kontakt genom medicineringarna som gjorde mig så groggy att jag inte orkade gå upp för en trapp utan hjälp eller inte klarade av att besvara en kram. Jag minns överhuvudtaget inte detta mer än vad jag har fått återberättat. Mina föräldrar minns. De såg mig utifrån när jag mådde som dåligaste och på nått sätt tror jag att det var jobbigare för dem än för mig. Misstro mig rätt, det har varit ett helvete för mig också men någonstans så skapar hjärnan skyddsmekanismer för att klara av allt det jobbiga. Jag har blockerat ut mycket av det allra hemskaste och dessutom var jag många gånger så medicinerad att jag inte mindes mer än här och nu. Det som numera håller mig vaken om nätterna är mitt dåliga samvete. Jag har öppnat en dörr av oro hos hela min familj och vänner som jag helst skulle vilja hålla stängd. Oron över att jag ska ta livet av mig, oron över att jag ska ge upp.
\n
 
\n
När jag började jobba för livet, försökte ta mig tillbaka och bestämde mig för att hålla mig vid liv så gjorde jag det inte för min egen skull. Inte från början. Nu kan jag känna att jag även vill leva för mig själv men i början slutade jag med mina självmordsförsök för att jag såg hur det sker på min familj. Vi höll på att gå sönder allihop. Och jag ville inte ha sönder dem jag älskar. Att älska mig själv är svårt men att älska min familj gör jag villkorslöst och utan tvekan. Så jag bestämde mig för att leva för dem. Jag vägrade tänka att jag skulle leva för mig själv, för min egen skull (det var inte värt nått för mig) men för min familj kände jag att jag kunde stå ut genom ett smärtsamt liv om det gav dem ett bättre liv. I slutändan tror jag att vi har blivit starkare som familj av allt som vi har gått igenom. Utan min sjukdom så hade jag nog aldrig öppnat mig och kommit så nära min familj som jag idag har gjort. Istället flyttade jag långt hemifrån och försökte distansera mig från alla som brydde sig om mig. Utan min sjukdom hade jag nog varit väldigt ensam fortfarande.
\n
 
\n
Jag önskar dock än idag att jag kunde ta bort mina föräldrars oro. Det går ju inte, de är föräldrar precis som alla andra och kommer alltid oroa sig över mitt välmående - men när jag ber om att få vara ifred när jag är upprörd så måste de överväga om de tror att jag ska göra mig illa innan de lämnar mig ensam. Det är en oro jag helst skulle vilja att de slapp. 
\n
\n
 
\n
\n
Förra året gav jag mina föräldrar en ljuslykta i julklapp som jag pysslat ihop själv. Själva ljuslyktan är rätt okomplicerad, en glasburk som jag målat och fyllt med stenar. Det jag egentligen gav dem var ett löfte som står på skylten: "jag tänker fan inte ge upp". När jag lovar något så vill jag verkligen hålla det och jag hade aldrig gett dem detta om det inte vore för att jag bestämt mig. Jag kommer aldrig kunna ta bort all deras oro, sorg eller smärta. Jag kommer inte kunna plocka bort deras minnen av en nerbruten dotter som ville lämna dem för alltid. Men jag kan genom mina handlingar försöka bevisa för dem att jag tänker hålla mitt löfte.
\n
 
\n
\n
\n
\n
\n
\n
 
\n
Ett område där min psykiska ohälsa fortfarande påverkar mig rejält inom är att jag är livrädd för att skaffa egna barn, för jag är livrädd över att kanske behöva gå igenom samma sak som mina föräldrar har gjort med mig. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Att som förälder stå på andra sidan sjön och inte kunna påverka vad som händer måste vara en fruktansvärd tortyr. Min syster sa en gång till mig: "tänk om det hade varit jag". Den tanken bär jag med mig för den tog så hårt. Jag hade aldrig släppt henne ur mitt sikte, med rädsla för att förlora henne. Då insåg jag hur mycket det måste ha, och fortfarande, påverkar dem som älskar mig. Det jag kan göra och det enda jag kan göra för att få bukt med mitt dåliga samvete över den skada jag orsakat, är att leva mitt liv på ett sätt som jag mår bra av. Att visa att jag mår bra tror jag är den bästa lindringen till de som bryr sig om mig. - Fast vad vet jag? Jag står ju på andra sidan sjön!
\n





Psykisk ohälsa | | 3 kommentarer |

Lär känna dig själv genom associationsövningar

Jag vet inte om jag har nämnt detta tidigare i bloggen men jag går i en form "arbetsträning" där vi jobbar med oss själva, tränar på att ha rutiner och ta ansvar för att sedan kunna gå ut i praktik, jobb eller studier. Vi gjorde bland annat en intressant övning som var både jobbig och nyttig. Det handlar om att man får ett papper med halva meningar som man själv ska fylla i slutet på, gärna så snabbt som möjligt med det första man kommer på - det första som ploppar upp i huvudet. Meningarna kan vara likt: 

"Jag är..." 
"Mitt favoritämne är..."
"Jag blir osäker när..."
"Jag kan..."
"Jag känner mig trygg..." 
"Min favoritmat är..." 
"Jag beundrar mest.." 
"Jag ser fram emot..." 
"Jag har lärt andra..." 
"Min favorit musik..." 
"Jag är bra på..." 
"Jag hoppas att..." 
"Mina vänner säger om mig..."
"När jag blir äldre kommer jag.. "
"Jag tror.."
"Jag tycker att folk.."
"Jag vågar.."
"Min önksan.."
"Livet är.."
 
Tanken är att man ska lära känna sig själv lite bättre av att se vad och hur man associerar vid påståendena.
 
För min egen del blev det jobbigt. Resultatet av mina färdiga meningar blev negativa och svarta. Jag associerade nästan allt med min sjukdom och mitt dåliga mående. På ett sätt var det väldigt bra för mig att se resultatet eftersom jag inte innan var medveten om hur ofta jag ser livet genom filtret av min depression eller psykiska ohälsa. Jag insåg framför allt att jag verkligen inte är helst frisk i mina tankar. 
 
Anledningen till att man ska göra uppgiften  snabbt och  utan att tänka  efter är för  att om jag till exempel inte hade skrivit det första som kom upp utan funderat en stund på mina svar så skulle det såklart sett annorlunda ut, jag hade förskönat mina associationer och skrivit mycket lättsammare meningar. För att till exempel inte väcka oro hos andra  så filtrerar jag bort mina allra mörkaste tankar. Bara för att jag i vanliga fall filtrerar bort de mörka tankarna betyder det ju dock inte att de inte finns där. Och vad gör dem egentligen med mig? Om min första association till att se mig i spegeln är att jag är ful och inte borde få finnas, om tanken kommer snabbare än filtret hinner reagera. Vad gör dessa ord med mig? Dessa impulsiva tankar som vi inte har någon kontroll över? Visst, man kan välja att inte lyssna på dem men av vilken anledning är dem där? Och hur påverkar dem, utan att jag fattar det själv, hur jag ser på mig själv och världen? Hur jag ser på och lever livet?
 
Denna uppgift väckte med andra ord en hel del tankar och funderingar hos mig. Vad väcker den hos dig? Lägg gärna till fler påståenden innan du testar att fylla i dem.
 
Personlig utveckling, Psykisk ohälsa | | 4 kommentarer |

En idiotisk tanke

Vet ni vad jag har för dum tankevana? När någon frågar mig om mina ärr i ansiktet likt "Vad har hänt i ditt ansikte?" och jag svarar som det är "det är ärr från självskador" så.. trumvirrvel för här kommer den mest idiotiska tanke någonsin.... så vill jag be om ursäkt för att jag förstör stämningen. Alltså på riktigt, har ni hört något så totalt meningslöst ever?! Jag känner mig alltså som en party pooper eftersom reaktionerna väldigt ofta blir tystnad, harklande och ett kort, jaha ursäkta att jag frågade. All lättsamhet dör ut av att jag nämner mitt tunga förflutna. Det är inte konstigt, det är ett tungt förflutet och troligen menar de inget illa utan känner med mig och vill inte såra mig på något sätt. Troligen vet de inte riktigt hur de ska reagera och vågar inte säga för mycket med rädsla råka vara respektlösa. Jag vet även med mig själv att jag ofta ger ett "ställ inga fler frågor tack"-intryck när jag får frågor om mina ärr. Känner jag inte personen i fråga så väl så är jag inte ett dugg intresserad av att dela med mig av jobbiga detaljer av min historia. Så visst, jag kanske inte gör situationer lättare av att jag släpper till så lite på detaljerna men om jag nu ska "give myself a break" och inte racka ner på allt jag gör så är huvudpoängen detta: det är inte mitt fel om stämningen blir lite off av att jag nämner självskador. Hade jag suttit i deras skor hade jag troligen reagerat likadant. Poängen är att jag inte borde känna att jag gör något fel, jag borde definitivt inte få impulsen att be om ursäkt femton gånger för att jag råkar förstöra stämningen i tre minuter. Jag, som bloggar så gott om att man ska stå med ryggen rak och våga vara sig själv, har lust att sjunka genom jorden många gånger när folk frågar om mina ärr. Inte för att jag nödvändigtvis skäms för ärren, då hade jag gjort ett bättre jobb med att sminka över dem, men för att stämningen går från toppen till katastrof på fem snabba sekunder.
 
Jag vill självklart jobba bort denna (o)vana men frågan är hur? Ett första steg är att bli medveten om sitt mönster, ett andra steg är kanske att bestämma ett mantra som man ska byta ut de negativa tankarna med? Till exempel "de uppskattar min ärlighet" och sen bara öva, öva, öva tills den nya vanan sitter. Har ni några andra förslag?
 
Psykisk ohälsa | | 3 kommentarer |
Upp