Alla flickor utom jag...

Snart är det skolstart. För både förstaklassare som högskolestudenter. Både min syster och hennes sambo börjar helt nya utbildningar nu i Augusti och är nervösa men samtidigt exhalterade. Jag minns den känslan! Jag minns hur jag fyllde bilen med mitt pick och pack och flyttade 5 timmar hemifrån. Neråt i landet. För att börja på högskolan för första gången i mitt liv. Det var så läskigt, det var så spännande och när jag klarade av första veckan var jag så stolt!

Nu är det snart dags igen. För så väldigt många utom mig själv, för jag är fortfarande sjukskriven. Jag saknar verkligen att studera. Jag älskar verkligen att skriva uppsatser, att lära mig nya saker och att sitta uppe sent på kvällen och förhöra mig själv på fakta. Att söka jobb just nu är inte på kartan. Jag har en alldeles för låg stresstålighet och de aktuella utmaningarna ligger annanstans just nu. Jag ska ha ett möte med ett slags mottagningsteam snart som eventuellt kommer ta sig ann mig och ge mig någon form av lagom aktivitet, anpassad efter mitt nuvarande mående. Jag hoppas innerligt att jag ska få studera, om så bara för nöjets skull. Snart kör även dbt terapin igång och kommer att stå på schemat om det var 2 eller 3 dagar i veckan. Jag saknar verkligen att ha något att göra och vill gärna ägna mig åt något produktivt. Självklart vet jag också att det fram tills nu inte fått plats med någon extra aktivitet på dagarna. All min ork, koncentration och tillgivenhet har gått till att existera. Till att komma ihåg att andas, ibland har jag fått tvinga mig till det. Så att jag nu hungrar efter mer är ett stort tecken på tillfrisknad. Jag sitter inte längst fram i bussen än, men jag har definitivt hoppat några säten framåt. Jag släpas liksom inte i en kedja bak på draget längre, om man säger så...

 
Psykisk ohälsa | | Kommentera |

Att be om hjälp

Vet ni vad som är svårt? Att be om hjälp. Jag skulle gissa på att ungefär 85% av jordens befolkning känner igen sig i det. Kanske till och med fler. Vet ni vad som är ännu svårare? Att be om hjälp när man inte vet vilken hjälp man behöver. Det är inte alltid lätt att uttrycka precis vad det är man behöver, när man behöver det. Allt man kanske vet är att det känns jobbigt, konstigt eller stressigt. Nått stämmer inte. Nått gnager. Då ber man om hjälp. Kan du hjälpa mig med det här? Men vad är "det här" när man är psykiskt sjuk?
 
Om jag är stressad på jobbet och går till min kollega - utan att veta vad det är som är problemet mer än att jag mår dåligt - och säger: "du, jag orkar verkligen inte mer. Jag är hetl slutkörd" Då kan man, och nu kommer min psykolog att jubla, göra en snabb kedjeanalys. Vad får dig att må dåligt? Det är körigt på jobbet, jag hinner inte med. Finns det något jag kan avlasta dig med? Du kan hjälpa mig med de här uppgifterna medan jag gör dessa. Osv.
 
När jag går till min psykolog vill hon göra kedjeanalyser. Problemet är att jag inte vet vad problemet är. Jag går dit och säger: "du, jag mår dåligt" Varför mår du dåligt? Jag vet inte. Har det hänt något särskilt som fick dig att må dåligt? Nej, inte egentligen. Vad skulle få dig att må bättre? Ja, i vanliga fall att göra sånt som jag tycker är kul. Som att träna, umgås med hundarna och min syster. Vänner. Att baka och laga mat. Att skriva. Att hålla på i trädgården. Att gå ut och dansa... Vad händer när du gör dessa saker nu? De räcker inte till. Poängen saknas. Det är nått som känns jobbigt, konstigt och stressar mig. Nått stämmer inte, nått gnager. Hur kan jag hjälpa dig? Ja, ta bort det där som jag inte vet vad det är. Hur kan vi tillsammans göra det? Jag har ingen jäkla aning.
 
Så svårt är det att reda ut en deprimerad hjärna. Att brottas med ett monster utan varken fast form, färg eller lukt. Att försöka få bukt på icke materia som ställer till det för en i vardagen och i livet. Jag går i terapi och får hjälp med symptomen. Får hjälp med hur jag ska hantera det faktum att jag inte kan hantera den där icke materian. Jag ska inte bli aggressiv. Jag ska inte använda alkohol eller droger. Jag ska inte göra mig själv illa eller stänga av omvärlden. Jag har fått lära mig flera nyttiga vertyg för hur jag ska göra istället för de nyss nämnda beteendena. Jag vet hur jag ska agera för att inte mata monstret mer än vad den käkar upp av sig själv. Men faktum kvarstår, den äter. Den är hungrig. Jag må lära mig hur jag inte ska mata den men jag känner konstant den där hungern.
 
 
Psykisk ohälsa, Veckans krönika | | Kommentera |

Sorry för att jag inte har hört av mig på ett tag, jag var upptagen med att överleva"

 
 
Idag har jag tänkt lite på det här med att vara dålig på att höra av sig till folk. Jag kan gott och väl erkänna här att jag är urusel på att höra av mig till andra människor, även mina bästa vänner eller min syster. Det är ofta de som får höra av sig til mig. När jag blev sjuk blev detta, självklart, ännu sämre. När man är sjuk är man väldigt självupptagen, med all rätt. Det tar kraft, energi och fokus. Nu när jag mår bättre har jag försökt ta upp kontakten med folk som jag inte pratat med på ett tag. Många säger att de lämnade mig ifred av respekt. De visste att jag gick igenom något jobbigt och ville inte tränga sig på. Det som är skönt är att det funkade utmärkt för mig. Jag är en sådan person som inte vill känna krav över att behöva svara på medelanden och definitivt inte när jag mår dåligt, då vill jag vara ifred. Det var skönt att veta att bara för att de lämnade mig ifred under min jobbiga period så fanns de ändå där väntandes på mig på andra sidan. Ett hett tips till alla utomstående till sjuka. Även om ni inte vill tränga er på genom att höra av er varje dag och fråga hur man mår så kan det räcka med ett sms där ni säger likt "Jag finns här om du vill prata" eller "Jag är din vän och du kan höra av dig till mig när du känner för det" så att man får ett kravlöst bevis på att ni stannar på er post som vän. Ibland kan tystnaden från vänner vara skrämmande just för att man inte vet om de sticker så fort det brinner eller om de bara vill ge dig tid att lämna den brinnande byggnaden.
 
Okej, så åter till ämnet för idag. Höra av sig. 1. Alla borde fundera kring hur duktiga de är att höra av sig till sina nära och kära. Tar jag dem för givet och låter dem ringa mig istället för tvärtom? Om svaret är ja så skulle jag verkligen gissa att de blir superglada om du faktiskt börjar höra av dig till dem också. Visa att du aktivt vill hålla kontakten och aktivt väljer deras sällskap, inte bara står ut med den. Vänskap och relationer kräver aktivt arbete. Det går åt två håll.
 
2. Våga ställa in planer. När man är sjuk och har ett mående som varierar ibland från dag till dag och ibland från timme till timme så är det väldigt läskigt att göra planer som inkluderar andra människor. FÖr tänk om jag helt plötsligt mår dåligt och bara vill ligga hemma under kudden? Jag gör hellre saker på egen hand för att slippa känna mig tvungen till något. Detta gör mig osocial och till en ganska dålig vän. Istället bör man dels hålla sig till de vänner som är okej med att man mår dåligt ibland och dels lära sig att säga "du, jag mår inte så bra. Kan vi skjuta på vår aktivitet eller ändra aktivitet till något som passar mig bättre idag?" Det är superläskigt, jag vet. Dock tror jag att man blir lyckligare, lugnare och roligare att umgås med om man är ärlig och inte känner sig tvungen till att umgås bara för att man gjort upp planer.
 
3. Sluta känn skuld över att du inte hört av dig. Det jag skrivit om ovan handlar mycket om att aktivt höra av sig, aktivt välja sociala livet och våga resa sig ur ensamheten. Här tänker jag istället säga tvärtom, för när är livet enspårigt och enformigt egentligen? Ibland är jag usel på att höra av mig, okej, rätt ofta är jag usel på att höra av mig. Ibland går det veckor. Jag kan ibland känna mig som en dålig vän pågrund av detta men för det mesta gör jag det inte. Dels för att jag är noga med att bekräfta mina vänner när jag väl pratar med dem. Dels för att jag har blivit bekväm med att säga "sorry för att jag inte har hört av mig på ett tag, jag var upptagen med att överleva". Tro det eller ej men många känner igen sig i den meningen och det kan vara oerhört skönt att avdramatisera detta.
 
Livet svänger en hit, en dit. Genom att våga erkänna både för sig själv och för andra att man inte alltid mår så bra, och står för det, så minskar kraven på ursäkter och skuldkänslor. Ta det för vad det är. Ibland räcker energin bara till att överleva dagen, ibland hinner man med tvätten och matlagningen också men sen orkar man inte ta fram mobilen och ringa den där kompisen. Det är okej. Stöt inte bort dina vänner, men se till att ha vänner som inte bara vill ha ditt gladaste jag utan hela paketet. Oftast stämmer detta in på alla vänner, bara man är ärlig så visar de gärna medkänsla - just för att de kanske sedan vill ha samma medkänsla tillbaka. Ge den då.
 
Jag hoppas att detta inlägg inte blev för luddigt och osammanhängande. Jag fick helt enkelt en tankebomd som jag inte kunde släppa taget om. Ta hand om er. x
 
Psykisk ohälsa | | En kommentar |
Upp